Visby stift vill sudda bort ­tabustämpeln

Vad ska man säga till någon som är deprimerad? Vad gör jag om dotterns kompis skär sig? Vilka tecken avslöjar självmordstankar? Visby stift vill sudda ut tabu­stämpeln en gång för alla, och har bestämt sig för att höja kompetensen och göra kyrkan mer proaktiv. I december i år ska närmare tusen personer över hela ön ha goda kunskaper på området psykisk ohälsa och självmordsprevention.

Värmland, Jämtland och Gotland är de tre län som ligger i topp vad gäller självmordsstatistiken. Hög arbetslöshet, stor utflyttning och öläget som kan upplevas isolerat är bidragande faktorer till den psykiska ohälsan på Gotland.

– Vi som kyrka måste ta tag i detta och vi måste göra det utifrån kunskap, säger musikkonsulent Anne Dungner Hjellström på stiftskansliet som tillsammans med diakon Eva-Mari Karlsson Kempi i Visby domkyrkoförsamling ansvarar för den stora utbildningssatsningen.

Båda två är utbildade instruktörer i MHFA, Mental Health First Aid, vars upplägg liknar fysisk första hjälpen.

– Man blir inte terapeut under de här totalt 12 timmarna, men det är ett första steg för att kunna hjälpa vidare.

Kursen har tre upplägg, vuxna som utbildas i att hjälpa vuxna, vuxna som hjälper unga samt vuxna som hjälper äldre. Bland annat får kursdeltagarna lära sig mer om diagnoser, lära sig bemöta den som mår dåligt genom att utgå från sig själv ”jag är orolig, jag tycker mig se....” och lära sig upptäcka tecken på självmordstankar, som att någon börjar ge bort saker eller ändra sina vanor.

– Vi försöker krossa myter som att man inte ska väcka den björn som sover. Det är helt fel, man ska bry sig om, man ska fråga. Det har visat sig att det ska lite till för att en självmordsbenägen distraheras i sina planer, om någon kommer in vid rätt tillfälle och öppnar upp kan händelseutvecklingen bli helt annan.

Först ut att utbildas var stiftkansliets och domkyrkoförsamlingens personal, ”en signal om hur viktigt vi tycker att det här är”.

– Jag får ibland frågan varför jag som musikkonsulent arbetar med de här frågorna, säger Anne Dungner Hjellström. Men det är just det, det här måste bli en allmän fråga. Alla ska kunna tyda tecknen och ge en första hjälp. För våra präster och diakoner är detta en viktig kompetensutveckling, men även alla andra ska kunna göra en första bedömning och veta hur man kan hjälpa en person vidare för att få rätt stöd.

Alla anställda, förtroendevalda och ideella kommer att erbjudas utbildningen och Anne Dungner Hjellström hoppas att så många som möjligt nappar på möjligheten.

– Eftersom det här är så vanligt finns personer som går den här kursen som själva är drabbade av psykisk ohälsa. Därför är vi observanta på hur kursdeltagarna reagerar, kanske någon lämnar rummet. Redan det kan vara en väckarklocka för att fråga lite mer och eventuellt slussa den personen vidare.

För ett år sedan arrangerade Svenska kyrkan i samarbete med Region Gotland informations- och utbildningsdagar på temat Att möta människor utan hopp – suicidprevention på Gotland. I och med årets satsning bygger man vidare i arbetet med folkhälsoproblemet psykisk ohälsa.

– Ett annat viktigt mål med utbildningen är att skringra fördomar och negativa attityder som många gånger kopplas till psykisk ohälsa, säger Anne Dungner Hjellström.

Kostnaden för Visby stifts satsning ligger på  cirka 160 000 kronor i år. Stiftet står för 100 000 kronor och domkyrkoförsamlingen för 60 000 kronor. Utlandskyrkans medarbetare ska erbjudas kursen under året.

Ulrika Holmberg, utredningssekreterare på stiftskansliet, har nyligen avslutat utbildningen:

– Jag tyckte den var jättebra eftersom den var så kunskapsbaserad. Det är lätt att ett sådant här tungt ämne blir alltför känslomässigt, men här låg fokus på kunskap och handfasta råd.

– Alla människor kommer säkert någon gång i livet i kontakt med psykisk ohälsa. När man är mitt uppe i det kan det vara svårt att hitta verktygen om man aldrig tänkt i genom frågorna som vi gjort på den här kursen.

Tematiska minnesstunder, med särskilt fokus på exempelvis personer som tagit sitt liv, kan vara ett fint sätt att bearbeta sorgen efter en vän eller släkting. Det tror prästen Ulf Lindgren.

För två år sedan gjorde Ulf Lindgren, domkyrkokaplan i Stockholms domkyrkoförsamling, ett månadslångt studiebesök hos Church of England och katedralen i Norwich. Ett av de största intrycken gjorde de tematiska minnesstunderna som hölls i katedralen.

– Suicid, drogrelaterad död, trafikdöd och plötslig spädbarnsdöd samlade många anhöriga, släkt och vänner till varsin årlig återkommande minnesgudstjänst, säger Ulf Lindgren.

– Det var väldigt fint och jag deltog bland annat i den som samlade anhöriga till personer som tagit sitt liv. Längst fram satt borgmästaren, polischefen, chefen för brandkåren och ambulansen i sina uniformer. Var och en berättade kort om sina upplevelser i samband med att de anlänt tidigt till suicidplatser. Det var väldigt fint, samhället slöt liksom upp.

I England och Wales var det ända till 1961 en kriminell handling att ta sitt liv. Långt senare har det hänt på brittiska kyrkogårdar att företrädare för familjegravar inte velat att personer som tagit sitt liv skulle vila i närheten av deras familjers gravar.

– Även om det inte längre är kriminellt hålls en domstolsförhandling av en ”coroner”. Det innebär att namn på släktingar noteras, namnlistor som ligger till grund för inbjudan till de här minnesstunderna, säger Ulf Lindgren.

Vid sidan av talen från räddningskåren byggdes minnes­stunden upp av anhöriga som vittnade om sina upplevelser och mindes den döda samt mycket musik.

– En annan väldigt fin sak var att de anhöriga fick skriva den dödes namn i en bok och även sina egna namn. Den här särskilda suicidboken förvaras i sakristian till nästa år då den tas fram och får nya namn nedtecknade. Dessutom fick de anhöriga gå fram och tända ljus, när namnen på de döda lästes upp. De fick även ta med sig ett ljus hem, som minne.

Ulf Lindgren berättar att formen för minnesstunden är enkel men stark och han tror att den även skulle fungera i Sverige.

– Jag tror att en sådan här minnestund i ett gammalt kyrkorum, med tyngd och historia, skulle kunna vara ett fint sätt att minnas den döde. Ibland kan till och med åldern på stenarna trösta något. Här har vi att lära av Church of England. Just sorgen efter suicid kan vara extra komplex.

– Möjligen kan det vara svårt att komma i kontakt med anhöriga för att bjuda in till minnesgudstjänsten. Här finns ju inga listor på anhöriga till döda.