Laura Ingalls Wilder skildrar i en av sina böcker hur familjen och den lilla staden på prärien tvingades utstå en lång, lång vinter som varade i sju månader. Det var 1880-81.
Den typen av moral som Laura Ingalls växte upp med: strävsamhet, gudfruktighet, nolltolerans mot pjåsk – den blev familjen till hjälp under denna vinter och hjälpte dem att härda ut tills våren behagade komma.
Det var ingen svårighet för familjen Ingalls att finna tröst i Bibeln. Profetorden har tillkommit just för att trösta, uppmuntra och styrka Guds folk i svåra tider.
Denna söndag får gudstjänstfirare sig till livs en underbar passus från profeten Jesaja. Som avslut på ett avsnitt om Guds dom över länder och folk påminner profeten om att Gud har storpolitiken i sin hand och inte ska överge dem som flyr till Honom.
Judéen hoppades då och då (begripligt nog!) på allians med stormakter. En nutida tillämpning skulle kanske kunna vara: Fatta mod, var inte förskräckta! Det är inte Nato som kommer att rädda er utan Gud själv.
Somliga kristna gemenskaper (till exempel amish) har dragit slutsatsen att man helt ska dra sig bort från politiken. Men även om man inte i Bibeln finner täckning för total pacifism så blir bibelläsaren ständigt påmind om att det ytterst inte är de för tillfället mäktiga härskarna som styr utan att Gud håller allt i sin hand och kan verka i alla politiska system, ja, också genom skurkar.
Inget politiskt system som människor kan åstadkomma har i sig kraften att ge evig lycka och stabilitet. Här i världen är allt, även goda system och ordningar, tillfälliga. Men det som Gud vill ge oss är en, som Jesaja skriver, ”evig glädje”. I det som är öken, sterilitet, kraftlöshet och känslan av att allt är förbi – in i det kommer Herren med sitt rike, sitt liv, sin glädje, sin shalom: sin frid och fred.
Men hur väntar vi ett sådant rike? Hur länge? Människan värjer sig mot osäkerheten, tycker det är obehagligt att inte ha kontroll. Men det verkar inte vara något som Gud har förunnat människan: den totala överblicken. Vi vill vara vuxna och klara oss själva; Gud vill att vi ska vara barn i Hans famn.
Vi får flera goda råd i söndagens texter, om hur vi bäst väntar på Guds rike. Jakob lyfter i sitt brev fram tålamodet och den fasthet som inte ger upp vid första svårighet. Han nämner också vikten av att den kristna församlingen håller ihop och inte bråkar sinsemellan. Det blir svårt, ja, kanske omöjligt, att genomleva en gemensam vinter i osämja.
Jesus ger i sin undervisning några bilder av himmelriket som kan hjälpa oss att vänta och förstå varför vi måste vänta. Senapskornet och degen visar båda att det som ska bli stort först är litet och måste få växa i sin tid, på sitt sätt. Kornet måste också falla i jorden och dö, innan det kan bli en stor växt. Framför allt leder den bilden tankarna till Jesus, som gav sitt liv för världen, han var kornet som lades i jorden.
Och det verkar vara så Guds rike växer fram. Genom att vi lutar oss och litar på Honom som dog för oss, för att vi skulle kunna få livet. När vi tänker på hur djup den kärleken måste vara som är beredd att dö – för skurkarna, för dem som lider, för alla – förstår vi kanske bättre att den är värd att vänta på.
