Har ni inget bageri i den här sta’n?” undrade Gordon W Lathrop när vi stod med en grupp studerande i Lunds domkyrka. Denne liturgiska auktoritet, känd av många teologer i Svenska kyrkan, skulle leda en veckomässa tillsammans med en grupp studerande. Det glutenfria brödet inhandlades på ett av Lunds bagerier för att användas i mässan.
Lathrops fråga ljuder inombords när jag läser antologin Som spridda sädeskornen: perspektiv på nattvardens levda teologi.
Tolv lutherska teologer pekar på vilka frågor som väcks om nattvarden med anledning av en ny kyrkohandbok och biskoparnas brev om nattvarden 2020.
Utgångspunkten är den teologi som speglas i dessa så kallade normativa dokument och den levda teologin i församlingslivet. En del anknyter till Lathrops teologiska tänkande, nämligen att gränserna mellan liturgiskt och vardagligt delande är flytande, många gånger i rättvisans och solidaritetens namn som till exempel hos Ulrica Fritzson och Michael Nausner.
Denna solidaritet utvecklas till att omfatta försoning mellan mänskligheten och hela skapelsen som implicerar frågor kring ekologisk rättvisa. Eller som Carina Sundberg uttrycker denna förbindelse med orden ”den mer än mänskliga skapelsen.”
Här räcker det inte med språklig och liturgisk förnyelse konstaterar Fritzson med hänvisning till erfarenheter av Sinnesromässan. Det handlar om oss själva, insikten om att vi är beroende av varandra. Identifikationen med bristen hos oss själva gör oss tillgängliga för varandra och för Gud.
Vi behöver bli ”ekologiskt läskunniga” skriver Carina Sundberg. I likhet med de föregående teologerna efterlyser Sundberg solidariteten i nattvardsbönerna, inte minst när det gäller skapelsens rop och lidande. ”Människan har en specifik kallelse, men är inte den enda art som kan känna med eller ta ansvar för andra”. I detta sammanhang talar Sundberg genomgående om ”den mer än mänskliga skapelsen.”
I ovan nämnda artiklar uppfattar jag själva kärnbudskapet i antologin.
Lärande och undervisning blev, i stort sett, inget framgångsrikt projekt i Svenska kyrkan. Jag tror mycket mer på Mattias Lundbergs idé om kommunionsång, att sjunga ”berättande” om nattvardens innebörd under själva mottagandet av bröd och vin. Detta bruk är djupt rotat i Luthers liturgiska teologi. Låt oss ta till oss denna idé och göra ”lärande och undervisning” till en levande teologi!
Karin Rubensons artikel om barns upplevelser av gudstjänsten finner jag oerhört angelägen. Framför allt för att Rubenson understryker hur barnens erfarenheter av nattvarden kan vidga vår teologiska förståelse av liturgin.
Övriga bidrag av Elin Lockneus om hur liturgiska bruk traderas, Karin Tillbergs kunnigt språkliga genomgång av Sursum corda, Judith Fagrells problematisering av diakonens roll i gudstjänstlivet bidrar till vidare betydelsefulla reflektion över dessa frågor.
Frida Mannerfelt pekar på en synnerlig aktuell fråga: hur ställer vi oss till en digital nattvard? Trots egna tveksamheter öppnar Mannerfelt upp för olika möjligheter. Sympatiskt och inbjudande!
Däremot har jag svårt för att följa resonemangen i Teresia Derléns och Andreas Wejderstams liturgiska teologi, åtminstone om utgången är Svenska kyrkan som en evangelisk-luthersk tradition. Derlén föreslår att vi som alternativ till att tala om ”en luthersk homogen tradition” ska tala om ”en luthersk mångfald.” Men mångfald är ju en grundläggande idé hos Martin Luther och i reformationen.
Ett exempel är musiken. Genom att införa polyfoniska sånger och musik i liturgin uttrycker Luther ett stort stycke teologi. Eller att Luther föreslår flera språk i gudstjänstordningen (fysiska språk). Mångfald och delaktighet är fundamentala byggstenar i luthersk teologi.
Jag finner även Wejderstams artikel problematisk utifrån en luthersk teologi. Frågan för Wejderstam är om viss materialitet ifrågasätter sakramentets giltighet. På denna fråga svarar Wejderstam tveklöst ja. Här går mina tankar till mina år som sjukhuspräst och vad som är möjligt i vissa situationer, till exempel en patient som ligger i respirator när det gäller nattvardens materialitet. I luthersk teologi ligger som bekant fokus på mottagandet i tro och inte på prästens åsikter om vad som är korrekt i detta avseende.
Även om Johannes Zeilers artikel kommer först i boken tänker jag att denna sammanfattar något som genomsyrar många av de andra bidragen, en öppenhet mot olikheter och förändring. Jag anar en besvikelse hos Zeiler i domkapitlens ”uppstramande” av alternativa mässor i ekumenikens tjänst.
I mitt tycke har en slags ängslighet uppstått hos många stiftsledningar när det gäller liturgisk utveckling och synen på vad det grundläggande begreppet evangelisk frihet innebär. Mer frimodighet och tillit till församlingarnas gudstjänstutveckling efterlyses hos många av våra biskopar och stiftsledningar!
Med referens till Hartmans bön (längst bak i psalmboken) understrykes sambandet mellan det gudomliga och vardagens helighet. Detta är ett tema som i mycket präglar denna antologi. Låt oss också påminnas om att Hartmans bön: ”Ett enda bröd och en enda mänsklighet” underkändes och han uppmanades att ändra ”mänsklighet” till något i stil med ”kristenhet.” Hartman vägrade och mina tankar återvänder till Lathrops önskan om ett bröd bakat av ”världens folk.”
Till sist: Mikael Mogrens förord om sin gravt hjärnskadade lillebror Fredrik som för första gången tar emot nattvarden är djupt berörande. Denna händelse låter oss förstå att nattvarden inte fullt ut kan beskrivas.
Kerstin Wimmer,
präst och teologie doktor i systematisk teologi
