Jag kan inte avhända mig ansvaret för medmänniskan

Petrus rekommenderar dem han skriver till att dels vänta och dels påskynda Guds dag. Som kyrka behöver vi alltså odla såväl en kontemplativ ådra som en aktivistisk och vi ska akta oss för att tänka ”antingen eller”.

Att vänta och påskynda verkar vara viktiga obs! för kyrkan i alla tider, varken mer eller mindre angeläget för oss än det var för Petrus och gänget. Eller?

Det finns förstås en kronologisk aspekt av tiden och världshistorien som innebär att vi, åtminstone på något sätt, befinner oss närmare Herrens dag än vad den första kristna församlingen gjorde. Jesus säger vid ett tillfälle om tidens slut då skall ”kärlek­en kallna hos de flesta”(Matteusevangeliet 24:12).

Jag blir alltid betryckt när jag läser de orden, inte bara på grund av de alltmer kallblodiga skjutningarna runt om i landet utan också på grund av den likgiltighetens frestelse jag märker hos mig själv.

Världens problem är så omfattande att man frestas ge upp alldeles inför dem och parkera sig i tv-soffan för eskapistiska stunder – stunder som tenderar att bli längre och längre.

Detta att vänta är en konst. Det förutsätter ju att man vet att det finns något att vänta på och, som i kyrkans fall, Någon som är värd att vänta på. Det är inte något passivt eller defensivt, det kräver uppmärksamhet och urskillning.

I vissa kretsar raljeras det ibland över ”Jesus is the answer”, sjuttiotalets kristna t-shirttext, med en syrlig kommentar: ”men vad är frågan?” Jag tror förutsättningen för att vi ska ta oss igenom tillvaron med vår själ i behåll är att vi håller fast vid det där svaret, även om det inte verkar särskilt hippt.

Om Jesus är den som Bibeln påstår och dog på korset för att rädda världen – ja, då kan vi invänta Herrens dag med hopp och till och med glädje.

Om vi saknar kännedom om svaret kommer den dagen att skrämma oss, för vi kommer då inte att ha börjat lära känna Honom som den dagen kommer att stå som ­Domare. Han kommer då att kännas som främling.

”Vitsen”, om man kan säga så, med kristet liv är att vi påminns om att vi redan här och nu kan lära känna Honom, och märka att Han är Vän snarare än fiende. Men är Han oss obekant finns risken att vi, den dagen, kommer att vända oss bort ifrån Honom med fasa, ungefär som Vita häxan inför Aslan.

Att då känna Hans makt, utan att ha smakat Hans kärlek – ja, då blir det som Mozart skrev i sitt requiem; ”Dies irae”, en vredens dag.

Det är inte det Gud vill. Paulus skriver att Gud ”vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” (Första Timotheusbrevet 2:4). Den där eviga elden och de eviga straffen som vi motvilligt läser om, de är inte avsedda för människor.

Ändå verkar bibeltexterna öppna för att det är möjligt för en människa att välja bort Gud, och att det valet kan ha eviga konsekvenser.

G K Chesterton skriver att eftersom barn är ärliga kräver de rättvisa och eftersom vuxna är korrumperade vill de att nåd ska gå före rätt. Astrid Lindgren, för sin del, menade att hon, när hon var barn, utgick från att det där med synd ”nog mest var något för vuxna människor”. Det är nog därför Jesus måste uppmana vuxna att ”bli som barn”; det kommer inte naturligt.

Men vad är det då Jesus vill att vi vuxna ska ägna oss åt? Inbegripet i att vänta och påskynda är ansvaret för medmänniskorna, dem som Gud för i min väg. Jag kan inte avhända mig det ansvaret. Jag kommer en dag att få stå till svars för alla gånger jag lät likgiltigheten ta kommando.

Jag kommer, kanske först då, att förstå hur mycket det gladde Jesus de gånger jag inte gjorde det, de gånger jag omakade mig och visade kärlek, fastän det var besvärligt.

Allt det där vi faktiskt gjort mot någon, har vi ytterst gjort mot Honom. Och allt det vi inte gjorde, gjorde vi heller inte för Honom.

Hans kärlek är på riktigt. Den är inte likgiltig. Den säger aldrig ”skit samma”. Varken på dom­söndagen eller någon av årets övriga dagar.

Anna Sophia Bonde
Präst i Mölndal och skribent