Jag lever med en brist sedan dagen jag miste dig. Det blir inte mera detsamma. Också om tiden går, årstider, högtidsdagar, alla de vardagar som flyter samman. Du är borta nu.
Hur kan vi lämna våra döda? Jag tror inte att vi gör det. Hur skulle vi kunna? Jesus ser ut över folkskarorna, vi är flera tusenden som har sökt oss hit. Vi bär gravljus och kransar i våra händer. Vi rör oss i novemberskymningen, mellan gravstenar och multnande löv.
För en del av oss är sorgen alldeles färsk, vi går hudlösa, ordlösa. Söker oss fram, för att vi är vilsna nu, när den människa som var vår inte längre går intill. På något sätt ska vi lära oss att hitta igen. Saliga vi som sörjer, vi ska bli tröstade.
Vad är det som blir kvar? Efter att döden har skilt oss åt?
De säger
det finns inga tecken att tyda
Att döden utplånar allt
Ändå känner jag dig i min kropp
Hur du tar plats
Jag har en annan blick nu
En doft som är mera du
Ett temperament som röjer din närvaro
Jag har förlorat dig
Och jag har dig så nära nu
Vad är det som blir kvar? Saknaden av det vi hade och det vi aldrig fick. Det som aldrig hände men som jag hela tiden hoppades på. Att vi skulle nå ända fram till varann. Till slut.
Vi kom inte dit och döden tog isär, skilde oss åt. Men i mig fortsätter du att verka och jag håller på att lära mig ett annat sätt att älska. Det tar tid att vikta livet. Det tar tid att acceptera hur det blev.
Allhelgonatid och sorgen och saknaden blir synlig. I ljusen, i hur vi stannar upp, sänker rösten. I hur vi minns. Låter livet ta plats.
Det är i de där mellanrummen – mellan natten och dagen som döden gör sig påmind. Viskar att jag kommer att mista människor. Att jag själv en dag kommer att gå ur tiden.
Jag försöker skjuta undan tankarna, sätter på en ljudbok som distraktion och ofta lyckas jag somna om, men det händer att jag vaknar jag andfådd, med ett påslag i kroppen som säger att det är bråttom att leva nu. Att allt det här kommer att ta slut. Du måste skynda dig. Skynda att älska
