Vi är fria och älskade men har ofta svårt att ta emot det

I dessa dagar firar en liten och remarkabel bok 500 år: Martin Luthers skrift om en kristen människas frihet. Den kom till under några få veckor, publicerades på tyska den 4 november 1520 och på latin senare samma månad. Dess verkningshistoria kan knappast överskattas. Ännu efter fem sekler äger dess tankar om sambandet mellan frihet och kärlek relevans.

Givetvis går det ingen rak linje från Luthers Om en kristen människas frihet till dagens yttrande-, religions- och övertygelsefrihet. Han skrev ju före upplysningen och innan tronen och altaret skildes åt.

Samtidigt är den lilla skriftens glödande bekännelse till en frihet som går hand i hand med ett förpliktande samhällsansvar fortsatt angelägen. I följebrevet till dåvarande påven Leo X säger författaren själv: ”Det är en liten skrift, om man ser på papperet. Dock beskrivs där, om jag inte misstar mig, hela summan av ett kristet liv i kort sammanfattning, om man rätt fattar dess mening.”

Vid bokens tillkomst var Luthers egen frihet hotad av den rättslöshet som han snart skulle hamna i på grund av en påvlig bannbulla. Dagens attacker på friheten har en helt annan skepnad, men är likväl konkreta: övervakningskapitalism, konspirationsteorier, förvanskad information som blir till ett lapptäcke av lögner, yttrandefrihet som missbrukas för hets och hat eller begränsas av den politisk makten, inskränkningar av demokratiska rättigheter i pandemins kölvatten.

Vad hjälper då ”en kristen människas frihet”?

Den som har smakat på tron, om än bara lite grann, vet vilken livgivande kraft den är, inte minst i pressade situationer, säger Luther. För att förklara detta så kortfattat som möjligt börjar han sin skrift med två till synes motsatta principer:

En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är alltings mest tjänstvilliga tjänare och alla underdånig.

Tro är alltså först och främst en erfarenhet av frihet! Reformationens grundtanke är ju att kärlek inte går att förtjäna genom duktighet. Guds välvilja går bara att ta emot gratis, av nåd. Nu är detta att låta sig älskas inte alltid det lättaste för oss människor, men inför självaste livets källsprång är det trots allt den enda lämpliga hållningen: att tillåta sig vara älskad, att njuta av det sanna, goda och vackra – det vi har gett namnet Gud.

Tro är att ha tillit och förtroende till det som alltid är större än vi kan känna och tänka, till Gud som är kärlek. Friheten börjar inte med försanthållandet av vissa påståenden eller med ett dunkelt anande utan med en tillit som trivs i dagens ljus. Uttryckt på reformationens språk: den som är rättfärdiggjord av nåd genom tro och bygger på det, är verkligen en fri människa.

Där de tre stora frågorna – finns det mening, duger jag, är jag älskad – har fått ett gudomligt ja till svar, går det att slappna av från prestationskampen. Den vars krafter inte längre går åt för att frälsa sig själv har så mycket större frihet att möta andras behov.

Du blir fri från något och samtidigt fri för något. I trons frihet växer utrymmet för att höra andras rop, ta ansvar och bidra till det gemensamma goda.

I det praktiska livet är det förstås inte lika glasklart. Gång på gång tappar vi denna grundläggande frihet och hamnar i bindningar, ibland mycket osunda sådana. Luther förklarar det med att den inre och den yttre människan ligger i strid med varandra.

Inre och yttre är två aspekter av människan som bildar en helhet. Det är alltså inte så att kropp och själ står mot varandra och kroppen representerar det sämre hos människan. Det är inte fråga om kroppsförakt. Snarare gäller det kampen mellan å ena sidan trons tillit som gör fri och å andra sidan den yttre strävan efter acceptans.

Denna strävan är missriktad eftersom den vill tvinga till sig något som endast går att ta emot som en gåva. Där friheten är verklig har vi tillgång till en andlig kraft som finns kvar även i tider av kroppsligt förtryck.

”Detta är i sanning en hög och härlig värdighet”, säger Luther, eftersom ”ingenting är så gott och ingenting är så ont, att det inte samverkar till mitt bästa, om jag tror … detta är de kristnas ovärderliga makt och frihet!”

Sin grund har den kristna friheten i relationen till Jesus Kristus som både människa och Gud. Jesus levde som en människa, men i fullkomlig frihet. Genom sin död och uppståndelse är han själva garanten för friheten.

Ofta skriver Luther avväpnande jordnära. Men här talar han mystikens språk. Han talar om det saliga bytet och om hur genom tron Kristus och själen firar bröllop. Kristus tar på sig alla bördor och själen får den fulla friheten. Med Höga visans kärlekslyrik sätter han ord på trons innerlighet: ”Min vän är min och jag är hans” (Höga visan 2:16).

Strax blir det dock väldigt praktiskt igen. Den himlastormande förtjusningen över föreningen med det sannaste, godaste och vackraste landar genast i vardagens blandade villkor. Här och nu ska det levas. Här ska det umgås med människor och tas ansvar för familj, arbete, samhälle, världen.

Det görs bäst när den yttre människan formas utifrån den inre, efter mottot ett gott träd bär god frukt. Friheten uttrycker sig i kärlek till medmänniskan.

Den som är fri genom tron är också fri att binda sig i kärlek: ”Se, så flyter ur tron fram både kärleken och lusten till Gud, och ur kärleken ett fritt, villigt och glatt liv, i spontan tjänst för medmänniskan.” Ur tron flödar kärlek och lust! I frihet tar vi emot, i kärlek ger vi vidare till medmänniskan efter hennes behov.

Människans vilja och attityd förändras av friheten. För den fria människan slutar medmänniskan vara ett medel till självbekräftelse. I stället växer genuint intresse för den andres välmående.

Där kärleken styr värnas den andres samvetsfrihet, oavsett vilken trosgemenskap hon eller han tillhör. Den som vill leva i en kristen människas frihet måste också värna andras frihet, oavsett om de är kristna eller inte.

Slutsatsen blir att en kristen människa inte lever isolerad i sitt eget jag, utan i Kristus och i sin nästa: i Kristus genom tron och i nästan genom kärleken. Genom tron far hon liksom upp till Gud, för att genom kärleken illa kvickt återvända till vardagslivets verkstadsgolv – och blir just så alltid kvar i den gudomliga kärleken.

Detta är den rätta andliga friheten, menar Luther, den överträffar all annan frihet lika tydligt som himlen överglänser jorden.

Den levda friheten och samhället

Nej, Luther själv levde inte alltid upp till denna frihet – vare sig när han vände sig mot de upproriska bönderna eller när han uppmanade till hat och våld mot judar. Ändå har föreningen av trons frihet och kärlekens ansvar varit både kraftfull och samhällsdanande.

Luther var förstås ingen demokrat och reformationen ingen demokratirörelse. Ändå har betoningen av den enskilda människans frihet och ansvar varit viktig i framväxten av den moderna demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Sön- och helgdagar påminner om frihetens grundläggande betydelse. Söndagen är en frihetsdag som slår vakt om att människan är mer än vad hon presterar genom sitt arbete och mer än hon kan köpa och sälja.

Den är en frihetens dag som är till för att vårda de grundläggande relationer som utgör vårt liv: till oss själva, till medmänniskor, till skapelsen och till självaste existensens grund, som vi i allmänhet kallar Gud. Söndagen som en frihetens dag signalerar människovärde; den uttrycker människans värdighet som en fri och älskande varelse.

I det ofrihetens system som rådde i DDR ingick försök att instrumentalisera kyrkan. Den kristna friheten var ett hot. Ändå blev just kyrkorna frihetens oaser.

De blev platser där det gick att ta ett steg utanför systemet, att ta utrymme i anspråk för reflektion, meditation, bön, men också knallhårda diskussioner. Värnandet av samvetsfrihet och avslöjandet av falskt tvång som uttryck för en kristen människas frihet blev också en avgörande förutsättning för regimens fall.

När nivån på det offentliga samtalet sjunker ner till skandalisering av enskilda, när grundläggande moralfrågor behandlas genom polarisering, när omdöme och karaktär ersätts av regler och policyer, när medborgare förminskas till kunder och konsumenter, när politikens avgörande sakdiskussioner hamnar i skuggan av ständiga popularitetsmätningar … – då är det angeläget att på nytt lyfta fram frihetens grunder och det samhällsansvar som är frihetens frukt.

Denna frihet är inte bara en inre hållning som påverkar den enskilda människans liv. Den rymmer också en radikal socialutopi, eftersom den kräver att de styrande ser och utövar sin makt som en tjänst för dem som de är satta att styra över: de är fria för att tjäna.

Friheten är ingen fast egendom, dess kraft döljs inte sällan av dess motsats. Vem är jag? heter en dikt av teologen och motståndskämpen Dietrich Bonhoeffer som avrättades av nazisterna kort innan andra världskrigets slut.

Dikten skrev han under sin tid i fängelset. Den börjar med några strofer om hur en kristen människas frihet övervinner den yttre fångenskapen:

Vem är jag? De säger ofta till mig
att jag träder ut ur min cell
samlad och glad och fast,
som en godsägare ur sitt slott.

Vem är jag? De säger ofta till mig
att jag talar med mina vakter
fritt och vänligt och klart,
som vore befälet mitt.

Sedan följer några strofer som präglas av självprövning. Är jag verkligen som de säger? Osminkat ger Bonhoeffer röst åt den längtan, vrede, rädsla och uppgivenhet som också finns hos honom. Den vanmäktiga oron för familj och vänner, tomheten och kraftlösheten.

Den yttre krisen motsvaras av den inre krisens självtvivel. Är jag verkligen den jag verkar vara? Är jag i dag si och i morgon så?  Är jag både och, fri och ofri, god och ond? Upplösningen kommer i diktens sista rader. Där återvänder han till det som är själva grunden för den frihet som hans fångvaktare imponerades av: tillit, tro.

Vem är jag?
Ensamma frågor driver gäck med mig.
Vem jag än är, du känner mig, din är jag, o Gud.

Han förblev friheten trogen, trots att han fängslades och avrättades. De flesta av oss lever våra liv under långt mindre extrema omständigheter. Likväl finns hot mot friheten. Även i dag finns all anledning att påminna om hur andlig frihet och konkret samhällsansvar hänger ihop.

Antje Jackelén
Ärkebiskop

Fotnot: Denna essä publicerades den 1 november 2020 som Understreckare i Svenska Dagbladet.