Forskarnas Jesus har förändrats

Coronakrisen hämmar många saker, även samtalet om Jesus. Ett panelsamtal med rubriken ”Misslyckades Jesus?” skulle ha hållits i Göteborg i april under Vetenskapsfestivalen, som ställdes in.

Bengt Holmberg var en av de inbjudna paneldeltagarna. En annan var Cecilia Wassén, intervjuad härom året i Kyrkans Tidning med anledning av sin och Tobias Hägerlands bok Den okände Jesus – berättelsen om en profet som misslyckades.

På telefon från hemmet i Frillesås säger Bengt Holmberg att han hoppas att diskussionen kan bli av vid ett senare tillfälle. Men i väntan på detta berättar han att han tycker frågan om Jesus var misslyckad är felställd – det är inte en historisk fråga.

– Vad är det att vara en lyckad profet? En vanlig definition av en lyckad människa är någon som lever länge, uppnår höga positioner och får många anhängare. Och inget av det har ju Jesus. Anhängare hade han men de flesta droppar av mot slutet av hans liv.

– Men för en kristen tro är Jesus inte misslyckad för att han dog fattig, ogift och ganska ung. Han gör ett offer som han gärna skulle slippa men ser som oundvikligt och djupt meningsfullt. En lyckad människa är, enligt en mer adekvat definition, en människa som gör med sitt liv vad Gud vill. Då är Jesus oerhört lyckad.

Det fanns en annan fråga som skulle ha diskuterats på seminariet, en fråga som har med hela relationen mellan forskning och tro att göra. Nämligen hur människors tro påverkas av vad forskare kommer fram till.

Men även om just ”lyckad” och ”misslyckad” inte är omdömen som fälls av historisk forskning, vore det i princip möjligt att bevisa att Jesus från Nasaret aldrig uppstod. Låt oss säga att man i dag hittade en grav där han utan tvivel ligger kvar, skulle det då vara möjligt att fortsätta vara kristen?

Nej, menar Bengt Holmberg. Den kristna tron kan inte existera utan att vara sann och verklighetsförankrad i sitt centrum: Kristi uppståndelse.

– Men det hänger inte bara på en tom grav, påpekar han.

– Lärjungarna blev inte troende av att graven var tom, utan för att de mötte den uppståndne. Innan dess var de bara förvirrade.

Den djupare frågan här, tycker Bengt Holmberg, är om det finns olika typer av vetande. Den historiska forskningen kan enbart söka efter det ”ytligt vetbara”, säger han. Den innersta verkligheten måste lämnas åt sidan.

Ett exempel: Det går att forska på om Jesus ansåg att han var Guds son. Då tittar man på vad Jesus gav uttryck för i ord och handling. Däremot kan man inte forska på om han var Guds son.

– Historisk forskning är mycket begränsad i vad den undersöker, nämligen enbart det som är mänskligt (och inte allt det heller). Det är så att säga ganska stora maskor i nätet, men det man får tag i, det får man verkligen tag i.

– Man kan ställa frågan: Är Gud vetbar över huvud taget? Många skulle svara att javisst, Gud är själva grunden för allting annat. Men den kunskapen går inte att förvandla till historia.

Tro och vetande är med andra ord inte oberoende av varandra men heller inte i symbios:

– Historieforskningen bestämmer inte vad man kan tro. Och tron ska inte försöka bestämma vad forskningen ska komma fram till.

Bengt Holmberg började undervisa i teologi 1968 och har sedan haft studenter i olika perioder och i olika miljöer – Lund, Oslo, Tanzania och Jerusalem – ända fram till pensionen. Under den tiden är det mycket som har förändrats, inte minst i synen på hur historiskt användbara evangelierna egentligen är.

Fortfarande hör man ibland ”ekot från tidigt 1800-tal”, som han uttrycker det. Detta eko handlar om ett nästan totalt underkännande av evangelierna som historiska källor. Evangelierna avfärdas utifrån en då självklar ”platt naturalism” som önsketänkande från de första kristna.

Men så vanmäktiga inför tendentiösa källor är inte de flesta av dagens historiker, inklusive Jesusforskare, betonar Bengt Holmberg. I stället tycker de att det finns mycket historiskt vetande att hämta ur evangelierna.

Under 1900-talet ändrade forskarna också inställning till mirakelberättelserna.

– Kring år 1900 sa i princip alla som sysslade med bibelvetenskap att Jesus inte gjorde några under, eftersom sådana inte kan inträffa. Men på hundra år har verklighetsuppfattningen ändrats.

– Det betyder inte att man nu menar att alla under har inträffat så som det sägs i Nya testamentet. Men att det finns en historisk kärna i underberättelserna, det betvivlar man inte på samma enkla sätt som man gjorde för hundra år sen. Jesusforskningen är inte längre lika antimetafysiskt inställd, och därför är dess resultat på sätt och vis mer evangelielika nu.

Tidigare utgick Jesusforskare mycket från det så kallade olikhetskriteriet som måttstock för vad man får räkna som historiskt. Det innebar att man bara tog fasta på det Jesus säger i evangelierna som är olikt dåtidens judendom och även olikt tankar i den tidiga kristna rörelsen.

Jesus fick inte vara judisk – ett axiom som Bengt Holmberg säger hörde ihop med en kvardröjande antijudisk inställning. Jesus fick inte heller vara kristen, eftersom sådant oförnuft måste vara det de första kristna lagt till i efterhand.

– Den typen av skarpt bortsorterande av själva källmaterialet på grund av förutbestämda uppfattningar om vem han inte kan ha varit ser man lite av i dag och desto mer kritik av.

För varför, undrar Bengt Holmberg retoriskt, skulle just Jesus av alla människor vara helt opåverkad av sin omgivning och samtid? Och varför skulle de första kristna ha sållat bort så mycket av det Jesus verkligen sa och bytt ut det mot något de hellre ville framföra? Om de såg honom som Kristus, Guds utsände, så borde de ju tvärtom ha tagit djupt intryck av vad han faktiskt sa.

Nu anses det tvärtom stärka trovärdigheten om Jesuscitaten både har en koppling till den samtida judendomen och passar in i den urkristna kontexten.

Hur är det med alla liknelser och citat, förvanskades de inte steg för steg innan de skrevs ner?

– Som skrivna produkter kommer evangelierna till en generation eller två efter Jesu liv på jorden. Då har man tänkt sig att lärjungarna först på gamla dagar kommer på att ”vi kanske skulle försöka erinra oss vad han sa och gjorde?” Man ser berättelserna som en samling gammelmansminnen som lärjungarna formulerade långt efter själva händelserna.

– Men Birger Gerhardsson visade i sin avhandling att det är mer sannolikt att det Jesus sa och gjorde var en lärotradition från dag ett, att det i hög grad var ihågkommet, normativt och nästan heligt från början. Och där ger man Gerhardsson rätt i dag. Det finns en större tilltro till att den muntliga traditionen är relativt hållfast i en minnesbaserad kultur. Utantillärning var ju antikens grundläggande pedagogiska metod.

Dessutom, tillägger Bengt Holmberg, är det osannolikt att Jesus sa varje sak vid ett enda tillfälle.

– Förmodligen drog han liknelserna och andra utsagor många gånger, därför att de var viktiga. Ibland förklarar han också liknelserna – för lärjungarna. Det tyder på att de var med honom för att han ville att de skulle komma ihåg, förstå och vittna om honom.