I denna tid kan kyrkan inte vara tyst och säga sig sakna ord

Jag minns en präst som inledde varje predikan med att blunda med rakt hållet huvud och vara tyst i det som kändes som tre minuter men säkert bara var en halv. Sen sa han allvarligt och med stängda ögonlock: ”I Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Amen.”

Första gången trodde jag predikan därmed var slut, men så var det ju inte. Han tappade mig redan när han blundade, men en gudstjänst består ju tack och lov också av psalm, text, bön, bekännelse, välsignelse och i benådade ögonblick av vacker körsång. Så jag kom tillbaka.

Ännu starkare är minnet av den präst som drabbades av en smärtsam förlust, då sonen dog i unga år. Sorgen tystade honom en tid, men vid en samling för präster tog han till orda. ”Vi är Verbi Divini Minister, det gudomliga ordets tjänare. Ändå är det många av er som, i ärlig medkänsla, säger till mig: Jag saknar ord. Men om vi saknar ord, vem ska då finna dem?”

I tystnaden som följde talade nog Gud till oss alla. Orden är viktiga. Benämnandet befriar, även när svaret saknas. Men orden måste inte uppfinnas eller vara mina egna. Psaltaren och Psalmboken rymmer ord för hela livet.

Hur talar vi om Gud? Kanske pandemin frigör ett mod att söka nya uttryck. Det räcker inte att blunda och uttrycka en trinitarisk formulering följd av ett amen. Men kyrkan kan inte heller vara tyst och säga sig sakna ord i den tid som är. Nu experimenteras friskt med uttryck och former för andakter främst i sociala medier. Ovanan märks, men kanske det befriar oss från rädslor och det invanda.

En vanlig bild för Gud, särskilt i kyrkorum, är en triangel. Utan kunskap om bildens historia och symbolik kan den uppfattas som en statisk geometrisk figur, som en sån där träkloss barnen får lära sig passa in i en låda. Lämplig från 1 år. Det behövs många fler bilder som uttrycker dynamiken i hur Gud skapar, befriar och ger liv.

Samtidigt är Gud ett levande mysterium, omöjlig att fånga i en given bild eller definition. Det är som teologen Symeon skrev på 900-talet: ”Osynligt – ingen hand förmår fånga det. Orörbart och ändå: överallt rörs man av det. Vad är det då? O under – vad är det inte? Namnlöst. Dåraktigt försökte jag gripa det. Jag slöt handen, trodde jag höll det fast. Men det flydde, kunde inte behållas. Full av förtvivlan lossade jag mitt grepp. Då, i min öppna hand, såg jag det igen. Outsägbara under! Outgrundliga mysterium! Varför oroar vi oss i onödan?”

Så hur talar vi om Gud? Vi kan fördela ordet generösare, bejaka att mandatet att tala om Gud inte bara är prästens utan en kallelse som gäller alla. Vi kan också uppmuntra varandra att tolka Gud utifrån vår erfarenhet i de sammanhang vi står. Och genom att alltid lita till att Guds tilltal möter oss där och då våra sinnen är öppna – i naturen, gemenskapen, liturgin, kulturen. Och i tystnaden. När vi saknar ord får vi lita till att Gud är den som är.

Jag minns en historia jag första gången hörde av en vän från det svårnavigerade Cardiff i Wales. En person som kört vilse frågar en annan: Hur hittar jag till sjukhuset? Den andre svarar: Det är svårt. Om jag var du skulle jag inte starta härifrån.

Heliga Trefaldighets dag är också Missionsdagen. Evangeliet är, att Gud söker oss där vi är för att följa oss dit vi går. Det finns ingen annan startpunkt än vårt hjärta. Det är en viktig insikt både för den som vill tala om Gud och den som vill söka Gud.

Gunnar Sjöberg
tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca