Krönika: I klimatet och nattvarden kan vi påverka med gemensam sälta

Sommaren har övergått i höst. Vilka av sommarens erfarenheter vill du särskilt hålla kvar? För min del blir det ett bad i en bassäng med en salthalt på 24 procent. Som i Döda havet: du kan ligga på rygg och läsa tidningen flytande, även om den är på ett språk du aldrig lärt dig.

I bassängen med denna höga salthalt gick det nästan inte att få ner fötterna på botten. Saltvattnet höll emot något så kolossalt. Jag kom att tänka på Jesus ord: ”Ni är världens salt.” Han säger ni, inte du. Det är ett tilltal till de många, till alla oss lärjungar. Och tillsammans gör vi en kraftfull skillnad. Tillsammans kan vi faktiskt hindra onda krafter från att sätta ner foten. En enskild saltkristall kan det inte, men en god koncentration av salt i världens vågsvall kan det.

Solo-kristendom – att vara kristen och sköta sin tro helt på egen hand – är ingen framgångsstrategi. Vi behöver varandra och sammanhållningen i gemenskapen för att leva upp till det Jesus säger: ”Ni är världens salt.”

Att vara världens salt gäller förstås även oss biskopar. Just nu arbetar biskopsmötet med två biskopsbrev som ska publiceras de närmaste månaderna. I dagarna lanseras ”Ett biskopsbrev om klimatet” och strax efter årsskiftet ska det komma ett biskopsbrev om nattvarden. Två vitt skilda teman kan det tyckas. Tillsammans uttrycker de vad det innebär att vara salt i världen.

Kyrkans liv i världen har motiverat biskoparna att revidera och uppdatera det biskopsbrev om klimatet som kom 2014. Under fem år har mycket hänt. Hoten har kommit närmare. 

Att fira det innerlighetens mysterium som nattvarden är – det finns självklart i kyrkans centrum. För ”kyrkan är de heligas församling, i vilken evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”, som den Augsburgska bekännelsen konstaterar.

I vår kyrka har vi varit med om en nattvardsväckelse. Vi firar nattvarden oftare och fler människor tar emot den. Den söndagliga högmässan firas i allt fler församlingar och veckomässor har sin fasta plats i församlingarnas livsrytm. Det kan egentligen inte vara annorlunda, eftersom att fira nattvard är, med bekännelsens ord från 1500-talet, att minnas Kristus, att minnas hans välgärningar och att med sinnena uppfatta att de i sanning räcks åt oss.

I biskopsbrevet ”Fira nattvard” behandlar vi biskopar allt från teologiska, ekumeniska och historiska perspektiv till vanliga praktiska frågor. Den motivrikedom lyfts fram som förenar de flesta kyrkorna i dag. Nattvardens bordsgemenskap visar: ”Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge. Vi reser ett tecken …” (Svenska psalmboken 398:3).

Kyrkans liv i världen har motiverat biskoparna att revidera och uppdatera det biskopsbrev om klimatet som kom 2014. Under fem år har mycket hänt. Hoten har kommit närmare. Ett globalt klimatavtal, Parisavtalet, har slutits. Inflytelserika ledare som i USA och Brasilien vill förhindra klimatåtgärder, samtidigt som kyrkoledare världen över samlar sig för jordens skull. Även religionsövergripande klimatinitiativ har sett dagens ljus. Jorden runt visar barn och unga, som vi håller på att lämna en springnota åt, allt större handlingskraft.

Klimatkrisens andliga och existentiella karaktär framstår i dag kristallklart. Klimatångest, -skuld och -skam har blivit kända begrepp, men det är få som kan visa hur vi kan leva i denna verklighet utan att hamna i förlamning eller i sådan stress som omöjliggör den handlingskraft och omvändelse som nu behövs. Här vore det bokstavligen synd att inte tala evangeliets ord samt göra den erfarenhet tillgänglig som århundraden av själavård har gett kyrkan.

Klimatkrisen kan skärpa vår blick för sådant som har verkligt värde. Den ställer frågan på sin spets om vad vi vågar hoppas på för oss själva, våra barn, barnbarn och deras barnbarn. Den prövar vad vi ytterst litar på. Inför klimatkrisen behöver vi bestämma vilka förändringar vi är beredda till för att hålla jorden, vårt gemensamma hem, beboelig.

Vad är människans roll och ansvar i skapelsen? Vad är ett gott liv? Hur kan vi skapa klimaträttvisa, så att inte de som bidragit minst till den globala uppvärmningen drabbas mest av dess konsekvenser? Hur ska vi klara ökad migration på grund av klimatförändringar?

I denna reviderade upplaga av biskopsbrevet om klimatet betonar vi det nödläge mänskligheten befinner sig i, och pekar samtidigt på hoppet som har sin grund i Jesus Kristus. I det kors som Gud har ställt i ”alltets mitt”, som Anders Frostenson har uttryckt det i sin fastepsalm (438).

I detta brev länkas naturvetenskaplig kunskap och samhällsanalys ihop med själavård, teologi och uppmaningar till konkret handling. Den kristna tron kan vara och är en källa till motståndskraft, hopp, mod, kraft och kärlek. Det är så vi kan leva upp till att vara jordens salt.

Antje Jackelén
ärkebiskop