I sjungen teologi har gudsbilden förändrats

Startskottet var en ren ”sinkadus”. Susanne Wigorts Yngvesson, inte bara teolog utan också mångårig körmedlem och varm psalmanhängare, uppmanades av en vän att söka stipendium från Anders Frostenson-stiftelsen.

Två somrar och ett dussin nyskrivna psalmer senare var hon antagen till AF-stiftelsens psalmskola.

Utbildningen gav ringar på vattnet.

– Jag blev betagen i detta med psalm. Det blev ett språk för mig, också i min profession som etiker och teolog.

Snart körde hon i gång akademiska kurser och märkte att studenterna var intresserade. En välkommen upptäckt, inte bara på det personliga planet utan även ur forskarperspektiv.

– I Sverige är det få som håller på med psalmforskning. Det finns en grupp teologer, musiker och litteraturvetare i hymnologi, men de börjar bli lite gamla. Det finns ingen ny generation som studerar psalm akademiskt.

Som ett resultat av den personliga psalmpassionen och det akademiska samtalet har hon nu skrivit All din nåd är öppen famn – psalmernas sjungna teologier, en bok som analyserar ett urval av psalmer och som knyter an till hennes och Verbums enkät om psalmens användning (se artikel på föregående uppslag).

– Psalmboken är ett av Svenska kyrkans bekännelsedokument. För mig blev det viktigt att studera vad det är för teologi som förmedlas i psalmer.

Vad utmärker psalmens teologi, skiljer den sig från kyrkans övriga?

– Nej, det gör den inte. Men det rymmer vissa bilder och teologiska framställningar som kan kännas föråldrade och kontroversiella.

Det gäller till exempel 1600- och 1700-talets psalmer om Satan och hans anhang, något som få predikar i dag. Ord som ”demoner” och ”domaren” förekommer inte längre. I dag talar man om ondskans konsekvenser i termer som splittring och högmod.

En ännu större förändring är gudsbilden. De äldre psalmerna speglar en teologi formad före sekulariseringen, där man talar om Gud som en allsmäktig kraft. Gud är transcendent, allhärskande och Kristus har försonat världen. I de nyare psalmerna från sent 1900-tal och framåt är gudsbilden mer immanent. De handlar snarare om människans frågor än om den stora berättelsen och har en själavårdande karaktär.

– I Lutherpsalmer kan visserligen människan brottas med frestelser och inre tvivel. Men kampen ingår i den stora berättelsen där jag kan vara trygg i att Kristus räddat mig. Den enskildes ångest finns med, men den är arketypisk och inte individuell. De postsekulära psalmerna rymmer mer av ett psykologiserande av människans frågor.

I boken resonerar Susanne Wigorts Yngvesson om vad som utgör en psalm, bortom den formella definitionen att den ska vara godkänd av kyrkomötet och antagen att ingå i Den svenska psalmboken.

I praktiken är begreppet väldigt töjbart, konstaterar hon. När Bä bä vita lamm sjungs vid ett dop uppfattar människor den som en psalm, eftersom den blir en del av liturgin. När Carola sjunger Nu tändas tusen juleljus i högtalarna på Åhléns, långt utanför kyrkorummet, är det också en psalm.

– Jag tycker att frånvaron av reaktioner om det är intressant. Man kan jämföra med alla hätska debatter kring skolavslutning i kyrkan. Samtidigt för man in
sakrala sånger och psalmer i det offentliga rummet utan att det alls väcker diskussion. Är inte det också ett slags kränkning av psalmen att höra den under julrean?

Boken är tematiskt upplagd och inleder med en analys av kärleksbegreppet med hjälp av de grekiska termerna eros och agape. Den kristna föreställningen, där Gud är agape och människan är eros, dominerar.

I vigselpsalmerna märks där-emot, något förvånande, eros knappt alls.

– Vigselpsalmerna känns präktiga. Det är nästan som man undrar om psalmförfattarna velat undvika erosmotivet. I stället handlar de om äktenskapet och familjen som en social sammanhållning.

I vigseltexter där Gud nämns är Gud en han, ofta omnämnd som ”fader”. Susanne Wigorts Yngvesson tycker att det är problematiskt. Om man ska tala om kärleken som övergår allt och som är störst av allt blir det motsägelsefullt att begränsa gudsbilden till fader, eller moder för den delen, menar hon.

– Det är att begränsa kärleken och kan bidra till att förstärka en patriarkal familjestruktur som inte går ihop med en modern syn på emanciperade män och kvinnor.

Döden är givetvis ett viktigt tema i många psalmer. Och den beskrivs på många olika sätt. Döden kan vara personifierad och omtalad som Satan, Förstöraren eller Splittraren. En annan bild är döden som en del av livet. Både Luther och Lina Sandell beskriver döden så.

När vi sitter i gudstjänsten uppstår psalmen på nytt varje gång den sjungs. Det är inte bara ett performance. Psalmen är en del av en liturgi och den gör något med dem som sjunger den.

Synen på döden har bäring på synen på livet och evigheten. I äldre psalmer är livet visserligen något som pågår här och nu, men de beskriver också hur människan egentligen är på väg mot det eviga livet. Perspektivet är inriktat på det som ska komma. Döden kan ses som en vän, som tar mig närmare Gud.

I de nyare psalmerna är döden ovälkommen. Den är inte heller personifierad.

– Döden handlar mer om sorgen över att någon dör och mindre om ens egen förestående död. Underförstått finns ingen tanke på predestination eller domens dag. Lidandet finns snarare i det här livet, för att hantera de själsmässiga svårigheterna kring sorg och döende.

Gamla psalmer och nya. Gammalt språk och nytt. Susanne Wigorts Yngvesson lutar sig mot Nathan Söderblom och menar att teologiskt ålderdomliga begrepp kan fungera som vitaliserande motstånd i sin samtid. Allt gammalt är inte förlegat gods som ska bort.

– Det kristna språket är fyllt av en massa olika begrepp som kan kännas föråldrade i eller inaktuella i en sekulär tid, termer som nåd, synd och frälsning. Men samtidigt står de här begreppen för en hel teologi. Man kan inte bara hur som helst plocka bort de orden.

Hänsyn till det teologiska innehållet måste dock alltid stå i relation till insikten om att folk inte vet så mycket om vad kyrkans teologi innebär och att den måste berättas med andra ord.

– Vad Söderblom menar, och som jag håller med om, är att det bör finnas en viss tröghet i psalmernas språk. Det ska givetvis skrivas nytt. Men man måste värna arvet man står i.

Om psalmen följer kyrkans teologiska utveckling och bearbetning över tid har den dock sin unika prägel som text betraktad. Psalmen skiljer sig från både dikten och från andra sånger genom ett särskilt tilltal, kallat ”ett allmänt du”.

Termen användes ofta av Anders Frostenson. En psalm kan precis som andra sångtexter vara djupt personlig. Men tilltalet måste gå bortom det enskilda duet.

– Psalmen måste kunna användas så att fler än jag själv känner igen mig i texten. Annars blir den inte en psalm. Med Frostensons ord behövs ”både dogmat och dikten”.

Psalmen är en genre i sig. Det som också utmärker psalmen är att den är något man gör, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Om hon skriver en psalmtext, stoppar ner den i skrivbordslådan så att ingen får se den och den aldrig blir tonsatt. Ja, då är det inte en psalm. Psalmen behöver sjungas tillsammans med andra. Även om man sjunger den hemma för sig själv, vilket givetvis går utmärkt, måste den vara känd för fler än mig själv.

– När vi sitter i gudstjänsten uppstår psalmen på nytt varje gång den sjungs. Det är inte bara ett performance. Psalmen är en del av en liturgi och den gör något med dem som sjunger den.