”Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst.”
Med de orden inleder Nils Ferlin sin dikt Innan ditt rike blev kartlagt, en dikt som handlar om de första lärjungarna, om de kvinnor och män som valde att följa Jesus i början av hans vandring. En brokig samling människor som utåt sett verkar ha ganska lite gemensamt, men som bär på en stor inre gemenskap.
Det som binder dessa människor samman, bortom de epitet som de ofta ges i evangelierna – syndare, sjuka, besatta och fattiga i världens ögon – är en tomhet. En brist som är uppenbar för alla men kanske framförallt för dem själva.
I varje människa finns det en brist, i kärnan av vårt väsen finns det en tomhet som ständigt väntar på att fyllas. Men vad gör vi med den bristen? Känns vi vid den och låter längtan bära oss framåt i livet eller undviker vi den, målar upp en blank och polerad yta och förnekar det som skaver? Här är vi väl helt enkelt olika. Liksom farisén och kvinnan som smörjer Jesus fötter i helgens evangelietext.
Men det är tydligt vilket av dessa två förhållningssätt som bygger Guds rike om vi ska lyssna till Nils Ferlin. Och det är tydligt om man läser Bibeln där tomheten är något centralt. Tomheten som ett utrymme för skapande och för förändring.
Det börjar redan i begynnelsen: ”Jorden var öde och tom” står det ju på Bibelns första blad. Men vad är detta för öde tomhet? Är tomheten ett ”ingenting” eller är tomheten ett utrymme där något kan hända? En öppenhet för något nytt?
Det är över denna tomhet som sedan gudsvinden svepte fram i skapelsens morgon.
Jag vet inte hur du tänker dig den här gudsvinden. Jag har alltid tänkt mig den som en kraftig storm, men jag har börjat tänka om. Om man vänder på Bibelns tunna blad och läser om Adam och Eva som just ätit av kunskapens frukt så kommer Gud till dem i ”den svala kvällsvinden”. Det finns något milt över den Gud som kommer i en sval kvällsvind, en Gud som man måste vara öppen för, som man måste lyssna noga efter.
Som profeten Elia som i första Konungaboken befalls att gå ut på ett berg för att där möta Gud. En stark storm som ”klöv berg och krossade klippor” drog förbi, men utan Gud. Ett jordskalv och sedan en förtärande eld, men ingen Gud. Sedan kommer ett stilla sus. I suset fanns Gud. I det stilla, milda, i det som kräver ett öppet mottagande. Gud pratade till Elia i en så mjuk röst att det krävdes ett öppet tomrum för att den skulle höras.
Bibeln är tydlig, det är i dessa tomrum som Gud och människan kan mötas och det är denna tomhet, eller öppenhet, som är helig. I saligprisningarna, i Jesus bergspredikan, kan vi läsa:
”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.”
Det handlar inte om sjuka, svaga, eller skadade. Det handlar om människor som känns vid sin brist och som öppnar upp sin tomhet för att fyllas av något. Alla är vi fattiga i anden, alla sörjer vi, alla har vi tillgång till ödmjukhet, men det är inte alla som vill kännas vid detta. Det är inte alla som vill öppna upp sig och leva nära sin längtan.
Men det är endast dom som gör det som kan möta Gud, lyssna till den milda rösten och känna den svala kvällsvinden blåsa genom Paradiset.
Ludvig Lindelöf
