Kanske vågar vi be om ekumenik som drivs av mod att söka fred

Hur långt tillbaka i tiden kan man gå för att beskriva och förstå ett nutida skeende? Utan att snubbla över romantiserande beskrivningar eller tröttna på historiens tidsbundenhet?

Detta är endast en begynnelse – ekumeniska mötet i Stockholm 1925 är en tung men inte tungfotad bok. Eller kanske man ska kalla den ett verk, med dess många sidor, inklusive de noter som förtjänstfullt redovisas som bilaga i stället för på varje sida. 

20 artikelförfattare lyckas att med bibehållen balans och spänst ta ett kliv från det ekumeniska Stockholmsmötet 1925 till mötet i Nicaea år 325 och framåt till det Ekumeniska året 2025. Redaktörerna Almut Bretschneider-Felzmann, Jan Eckerdal och Olle Kristenson har skickligt knutit samman artiklarna utan att läsaren snubblar över de självklara skarvarna.

Stockholmsmötet var Nathan ­Söderbloms projekt, med en något oklar förankring i det kyrkliga etablissemanget på hemmaplan. Och så brukar ju lyckade kyrkliga projekt fungera. Driven av sin vision om att ju närmare vi kommer Kristus desto närmare kommer vi varandra, motiverade han en mängd kyrkor världen över att sända företrädare till mötet.

I boken kallas Stockholms­mötet för socialetikens Nicaea, med fokus på handling i stället för dogmer. Det är inspirerande att läsa om Söderbloms och ­mötets ambition att se till människans och skapelsens bästa mer än till sitt eget. ”Läran åtskiljer, tjänsten förenar” var en grundhållning vars eko borde ljuda starkt valv bakom valv i våra kyrkor i dag. 

Det är omöjligt att inte dra paralleller till vår tid, då mötet stod i kontrast till den växande nationalismen och ett statskyrkosystem där kyrkan skulle vara, och sorgligt nog lät sig vara, ett verktyg för en nationalism där språket definierar tillhörighet. Känner vi igen oss?

Samtidigt lyfter boken ytlig­heten i den ekumeniska rörelsen och oförmågan att gå från ord till handling. Hoppet ligger i modiga kvinnor och män som ­fortsätter att mötas över de gränser som ständigt dras. Som känner igen varandra i Kristus och låter relationer etableras trots olikheter.

Av de 600 delegaterna i Stockholm var 70 kvinnor, men trots att de var få bidrog kvinnorna tydligt med praktisk erfarenhet och ett internationellt perspektiv. Det var kvinnor som stack ut genom att ”de visste vad de talade om” och i ett intressant avsnitt beskrivs Selma Lagerlöfs uppmärksammade deltagande i ­mötet. Av beskrivningen anar jag en trötthet över pompösa tal utan förankring i vardagen. Känner vi igen oss?

Boken undviker att romantisera både Stockholmsmötet och den ekumeniska rörelsen. Spänningarna då finns ännu kvar: Synen på kyrkans enhet, den ortodoxa traditionen, Gudsrikets förverkligande och de nationella kyrkornas uthållighet i ett gemensamt fredsprojekt. För egen del kan jag romantisera 1970-talets progressiva Ekumeniska U-veckor men samtidigt stämma in i den kritiska frågan om kyrkan bara är en fredsaktör i fred och en understödjare av krig i krig.

Även om läget i dag beskrivs som ekumenisk vinter i en artikel, så finns mycket som ger hopp. Det lokala arbetet når djupare än storslagna möten och det dåvarande talet om katolska kyrkan som den stora skökan har tystnat i en ömsesidig respekt och sårbar självinsikt. Och bortom orden berör musiken – liksom sånghäftet Communio gjorde under Stockholmsmötet – mer än det som sägs. Det är lättare att stänga öronen för det talade ordet än att stänga hjärtat för musiken, som en artikel fastslår.

Sammantaget känns det som att jag som läsare är med på mötet, längst uppe på läktaren vid alla föredrag och längst bak i kyrkbänken vid alla gudstjänster. Boken tydliggör band inom vår egen kyrka men också mellan kyrkor. Elastiska band som stärker insikten om den kristna kyrkan som en enda kropp, inte en enda åsikt. Känslan är lika hoppingivande som bokens titel.

Inför Ekumeniska året 2025 kanske vi vågar hoppas på, ­eller åtminstone be om, en världsvid kyrka fri från nationalistisk populism. En receptiv ekumenik driven av sårbarhet, vilja till ömsesidigt lärande och mod att söka fredens väg i krigshetsens tidevarv. 

”Främjas icke enheten bäst genom att alla bliva gripna av en gemensam uppgift”, frågade Söderblom krasst inför mötet 1925. Må frågan upprepas i alla ekumeniska event 2025. För Guds, skapelsens och människans skull. 
Gunnar Sjöberg