I coronatider ökar kraftsamlingen för nya svenskar

Foto: Marcus Gustafsson, Jonas Ekströmer/SCANPIX/TT, Getty

Krönika. Svårare att hålla ihop arbetslaget. Men mer kontakter med övriga samhället. Och ökad oro för vad coronakrisen kan leda till bland nya svenskar.

Jerker Alsterlund skriver krönika från Spånga-Kista församling.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

Få tillgång till allt på sajten!

Första månaden 9 kr (ord pris 125 kr) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp
Foto: Marcus Gustafsson, Jonas Ekströmer/SCANPIX/TT, Getty

I Spånga-Kista församling i norra Stockholm har antalet covid 19-smittade varit högst. Bland de 90 000 boende är knappt 18 procent kyrkotillhöriga. Som kyrkoherde i församlingen träffade jag hela arbetslaget varje vecka. Nu ses vi knappt.

De som kan jobbar hemifrån. En del har fått mer att göra, andra kan inte utföra sin verksamhet. Det kommer att bli svårt att hålla ihop ett arbetslag över tid.

Samtidigt knyts nya kontakter. Möten varje vecka med stadsdelsdirektören, andra religiösa företrädare, polis och alla kommunala funktioner. Vi är i ett nytt läge. Hur ska vi hjälpa människor i vårt närområde?

Oro från nya svenskar för att bli syndabockar, när så många smittats. Men också oro att utsattheten i området ska leda till upplopp, när man känner att man inte får någon hjälp.

Alla försöker sprida kunskap genom sina kontaktvägar på olika språk och genom olika religiösa företrädare, men vissa råd är omöjliga att följa när trångboddheten är så utbredd i vissa områden. Hur håller man distans? Vem har ett eget rum att studera i? Hur ska man skydda de gamla?

En ortodox kyrka fick en enorm smittspridning bland församlingsborna vid en begravning och sedan stängde de ner allt gudstjänstliv. Moskéerna håller ingen fredagsbön och oron sprider sig att människor ska träffas ändå under ramadan när man bryter fastan.

Vi firar inga gudstjänster i församlingen, eftersom många som kommer tillhör riskgrupper. Särskilt viktigt blir det att göra lika och arbeta tillsammans.

Vi står alla på samma sida i kampen att lösa det här på bästa sätt

Just nu är viljan att rädda liv och slippa sjukdom viktigare än religion, teologi eller kyrkosyn och vi får göra vad vi kan tillsammans.

Samarbetet med biskop, prostar och kyrkoherdar har också ökat. Hur gör ni? Vad ska man göra? Aldrig har omvärldsspaningen varit så intensiv som nu. Man är tacksam för tips, idéer och att få dela erfarenheter.

Och i arbetslaget fortsätter diskussionen om vårt arbete. Vad händer nu?  Kan vi göra något? Det är svårt att hålla andan och vänta på vad som ska komma.

Men bara för att vi inte direkt kan komma med svar, så betyder inte det att vi är inaktiva. I tid av väntan, vånda och reflektion kan nya perspektiv växa fram.

Jag har aldrig pratat i telefonen så mycket som nu. Både med församlingsbor, förtroendevalda och anställda. Och när oro och frustration sprider sig så handlar det om att komma ihåg att det inte är någons fel att det har blivit så här.

Vi står alla på samma sida i kampen att lösa det här på bästa sätt. Och kanske är detta den teologiska hållning som all osäkerhet mynnar ut i, att vi är en enda mänsklighet, ett enda hopp om liv och hälsa, och en enda tillit till någon eller något som många av oss kallar Gud.

Jerker Alsterlund
kyrkoherde i Spånga-Kista församling