Författarna understryker att nattvardselementen, bröd och vin, är en påminnelse om att man inte kan separera skapelseteologi och frälsningsteologi. Gåvorna från jorden blir vid konsekrationen – genom instiftelseorden som ingår i den eukaristiska bönen – Kristi kropp och blod. Det handlar alltså inte om en symbolisk närvaro utan om en verklig, substantiell närvaro. I mässan blir Kristi kropp sakramentalt närvarande för gudsfolkets skull. Men pekar också genom den självutgivna kärleken mot Guds rike och utmanar att socialt dela gemenskapen med varandra.
Författarna beskriver också hur sättet att ta emot bröd och vin, sakramentet, har utformats på olika sätt i kyrkans historia och hur i vår tid knäböjande vid altarringen på sina håll avvecklats för att ersättas av stående duklag.
Frågan om hur överblivet konsekrerat bröd ska hanteras efter mässan är självfallet föremål för genomgång. Det bröd som förklarats vara Kristi kropp och blod kan inte läggas tillbaka i oblat-asken, skriver de, och inte heller kan överblivet vin hällas tillbaka i vinflaskan. ”Enkelt uttryckt skall prästen veta vad prästen gör, så att både gudstjänstdeltagare, kyrkvärdar och kyrkväktare upplever trygghet inför det liturgiska handhavandet av de heliga gåvorna”, slår författarna fast.
Boken avslutas med kapitlet ”Liturgin genom tid och rum – en sammanfattning”, som kan läsas som en snabbspolning för den som vill veta hur och varför kyrkan firar sin liturgi och gudstjänst, varför det finns starka och levande symbolsammanhang i liturgin och hur de betonas och förstärks genom exempelvis den vita klädnaden som följer människan från dopet till döden.
Ett föredömligt och rikt bildmaterial förstärker, förklarar och fördjupar textens innehåll – eller vice versa – och gör att boken upplevs lättillgänglig och pedagogiskt klartänkt.
Inte bara symbolik. Foto: Jonas Nimmersjö
