I de stunder när tron inte ger den kraft så som jag kanske är van vid eller önskar, kan andras välvilliga försök att komma med uppmuntran ibland falla platt. Jag minns också situationer när mina ord har känts fattiga. I kyrkan och i stora delar av samhället är vi så fästa vid att hoppet ska förkunnas att vi ibland famlar omkring eller inte tycks veta vad hoppet egentligen är i den givna situationen.
Ibland kan jag bara inte förmå att ta emot de genuint omsorgsfulla orden.
På korset uttömmer Jesus sig med orden ”min Gud, varför har du övergivit mig?”. Det är stundtals också mina ord. Jesus är uppgiven och kapitulerar. Sen dör Jesus, efter att ha överlämnat sin ande i sin Faders händer. Där manifesteras trons kraft. I känslan av övergivenhet sker ändå ett överlämnande.
Bland alla stjärnor på himlen finns vi som efter ofrivillig väntan och kamp fått ta emot barn.
Jag lever inte i tron att det som här blev min påskdagsmorgon per definition är tröst för den som just nu kämpar, längtar eller fått besked att det inte kommer att gå.
Eller att den som är bedrövad över att Gud inte fysiskt griper in i hans eller hennes sjukdom, alltid är mottaglig för en reflekterande utläggning om bibliskt helande.
Jag skriver dessa rader för att trons kraft också speglar trons komplexitet. Smärta, sorg, tro och tvivel upptar mycket av vårt existentiella tanke- och känsloutrymme, också i relation till vem jag är i ljuset av den heliga berättelsen.
Det arbetet kan ingen av oss göra åt en annan människa. Jag har behövt ta mig igenom det, och kommer behöva göra det igen.
Det många däremot brukar minnas i hopplösheten är de personer som med sitt mod och sin tid haft orken att stå ut vid vår sida. Ibland närvarande med sin tystnad.
Upptäckten av min maktlösa begränsning, att bryta isoleringen och lämna vidare när jag inte kan mer, är erfarenheter av gudomligt ögonöppnande.
