Överallt hittar vi det judisk-kristna arvet

Elementär gymnasiekunskap. Den judisk-kristna föreställningsvärlden utgör stora delar av grunden för den västerländska civilisationen. Definitionen på vad väst är innehåller vanligtvis referenser till den judisk-kristna kulturen med dess efterföljande kapitel – renässansen, upplysningen och kolonialismen. Vi talar om kunskapssyn, moraltradition och om hur kyrkans idéutveckling både lagt grunden för och ersatts av sekulära värden och tron på vetenskapliga framsteg.

Den religiösa självbilden var länge given. Sverige var ett enhetskyrkligt samhälle och en troende person var lika med en kristen person. Ett tidigt tecken på att en ny självförståelse var på väg, var när Kristdemokraterna inför riksdagsvalet 1991 knöt den folkkäre cancerläkaren Jerzy Einhorn till sig.

Plötsligt hade man en företrädare som inte var kristen utan jude. Språket formades därefter och de judisk-kristna värderingar partiet tidigare talat om lyftes ännu tydligare fram i rampljuset. Inte främst på grund av viljan att peka på kristendomens judiska rötter utan i behovet av att lyfta fram ett affischnamn.

Snart trettio år senare har hänvisningen till det judisk-kristna arvet förvandlats till retoriskt verktyg för den integrationspolitiska agendan. ”De judisk-kristna värderingarna har företräde i Sverige”, deklarerar Ebba Busch Thor, med adress till de senaste årens asylinvandring och den debatt som följt i dess kölvatten.

Mer explicita är Sverigedemokraterna. I valet mellan vad man pekat ut som två osvenska grupper – muslimer eller judar – faller SD-rösten på det senare, hur paradoxalt det än kan låta sett till partiets rötter. Inom den internationella extremhögern är det numera vardagsmat att referera till det judisk-kristna arvet som ett försvar mot hotet från islam.

De judiska rötterna är avgörande för förståelsen av den kristna trons historia och innehåll, och genom tiderna har Israel varit det heliga landet för kristna världen över. För många ligger det religiösa arvet till grund för den ideologiska ståndpunkten att man bör eller måste ta ställning för Israel i vad som i decennier varit en av världens mest laddade geopolitiska* konflikter.

Den religionspolitiska hållningen kopplas också till idén om Israel och Jerusalem som platsen för en profeterad apokalyptisk fullbordan, inte minst i USA där Israel-stödet är stort. Till exempel utlovades Donald Trump stora kampanjbidrag från högerkristna finansiärer mot löftet om att flytta den amerikanska ambassaden från dagens Tel Aviv till Jerusalem.

Att Israel utgör trakten för kristendomens vagga ifrågasätts av ingen. Frågan är istället vad man drar för slutsatser av detta faktum. Många kristna pekar på hur det är fullt möjligt att på en och samma gång motverka antisemitism, värna judiska rötter och kritisera staten Israel.

*Svensk ordbok: "En politisk lära som förklarar ett lands politik med dess geografiska läge."

Göran Rosenberg, Elisabeth Åsbrink, Staffan Scheja … Jerry Seinfeld, Alain de Botton, Barbra Streisand, Mayim Bialik, Etgar Keret, Mel Brooks...

Både hemma och utomlands är fin- och populärkulturen full av judiska utövare. Kreativa profiler där de judiska rötterna fungerar som litterärt, intellektuellt eller konstnärligt kapital och bär på en kulturkredd som öppnar dörrar.

Den judiska identiteten bär på långväga minnen. Men det är inte främst med exilens erfarenhet man tar plats – de svenska judiska kulturpersonligheterna är ofta förankrade i typiskt luthersk folkhemsbakgrund och bidrar genom film och böcker till en vidgande uttolkning av det moderna Sveriges framväxt.

Även om en personlig tro saknas eller finns långt i bakgrunden är många av landets judiska kulturutövare populära i svenskkyrkliga sammanhang.

I det offentliga Sverige finns också personligheter som ser på det judiskkristna med trons specifika blick och som lyfter fram den religiösa betydelsen av sitt arv.

Som Åke Bonnier. Han må vara biskop i Skara. Det hindrar inte att han talar om stoltheten över sina judiska rötter och månar sina judiska trossyskon utifrån religiöst perspektiv. Och när författaren Anita Goldman skildrar de historiska och nutida mystikernas hängivenhet sker det i kraften av djupt personliga religiösa erfarenheter.

Bland de yngre namnen finns Natalie Lantz, doktorand i hebreiska bibelns exegetik och knuten till Expressen, där hon med religionshistoriens och den judiska trons glasögon betraktar allt från spabesök till Tinderdejter.

Från långfredagens körverk Improperier, via Luthers uppmaning att bränna synagogor, till kyrkans medlöpare under nazismen.

Kristendomens historia vittnar om hur antisemitismen kunnat slå rot även i kyrkliga kretsar. När Hédi Fried och andra överlevare från tredje rikets förintelseläger talar till dagens skolelever är det i förlängningen också en påminnelse om att kyrkan inte på något sätt varit eller är vaccinerad mot judehat.

Bearbetningen av kyrkans antisemitiska arv pågår kontinuerligt. Till de senaste exemplen hör vårens svenskkyrkliga konferens om antijudisk kyrkokonst, i syfte att öka kunskapen om de många gånger grova stereotyper av judar som ingår i det medeltida kyrkomåleriet och som än i dag möter turister och besökare.