Med dagens utveckling kommer Svenska kyrkan år 2026 att vara i minoritet. På ett sätt har den varit det länge – tio procent definierar sig själva som kristna. Men hur hanterar en folkkyrka att den är en minoritet?
Detta är bakgrunden till ett projekt hos Stiftelsen Sverige och kristen tro. Det leds av Sven Thidevall och bland de medverkande finns Sven-Erik Brodd. Den första rapporten är utgiven och heter Svenska kyrkan som minoritetskyrka (Artos).
Sven-Erik Brodd visar att det som nu händer är att sympatisörerna – de som uppskattar kyrkan utan att se sig som kristna – inte längre vill vara medlemmar. Men det är just sympatisörerna man har inriktat sig på att vinna. Med det syftet har profilen sänkts.
Den kristna identiteten har medvetet försvagats för att sympatisörerna ska känna sig hemma. Men det fungerar inte längre. Och på vägen kan de kristna tröttna.
Hur hanterar man saken utomlands? I östra Tyskland motarbetades kyrkorna brutalt av den kommunistiska regimen.
När den började vittra sökte sig många till kyrkorna, som var den enda icke-statliga miljö som fanns. Men sedan regimen fallit blev de inte kvar. I staden Weimar är nu endast sex procent kyrkomedlemmar. Kyrkan var en tillfällig fristad eller en estrad. På det sättet blir man inte folkkyrka.
Vilken är vägen fram? Den tyske medarbetaren Almut Bretschneider-Felzmann talar om en kyrka med stark kristen profil. Det kan inte innebära något annat än att Jesus Kristus är helt avgörande. Och vad satsar man på? Kristen undervisning! Det tål att tänkas på till 2026.
Christian Braw
präst och docent i teologi
