Vänstift gör den världsvida kyrkan närvarande i vardagen

Mötet i Luton är det hon minns mest. Luton, några mil norr om London, är en stad med fler aktiva muslimer än utövande kristna. Marika Markovits och de övriga i gruppen från Linköpings stift fick sitta med vid ett av det interreligiösa rådets möten.

Ärendet gällde säkerheten i samband med en planerad propalestinsk demonstration. Även en lokal polis deltog. Erfarenheten på plats var stor; upprepade gånger har man bevittnat hur höger­nationalistiska initiativtagare anslutit för att provocera fram kravaller.

Marika Markovits blev berörd av samtalet.

– Det präglades av en sådan öppenhet. Givetvis blev det diskussion om Gaza och den akuta konflikten Israel/Palestina. Men det intressanta var hur frågan växte, blev mer komplex och belyste hur vi tenderar att måla ­saker i svartvitt.

Besökte vänstiftet i St Albans

Mötet pågick i någon timme.

– För oss som kom från Sverige, som också befinner sig i ett läge med högröstade ställningstaganden, var det oerhört läk­ande att se betydelsen av goda och långvariga relationer mellan trossamfunden. De gör att vi kan hantera svåra och känslomässiga politiska lägen.

Det var i januari i fjol som Marika Markovits installerades som biskop. Vänstiftsbesöket i St Albans, som skedde i november, var hennes första.

– På resan knöts vi ihop. Man lever dygnet runt tillsammans, äter och reflekterar ihop. Vi såg det sociala arbetet, besökte tempel. I många situationer väcktes tankar om situationen på hemmaplan. ”Vad gör vi kring detta i Motala?”, ”Hur kan vi arbeta i Linköping?”.

Alla stift har flera vänstiftskontakter

Peter Lindvall är enhetschef på kyrkokansliet, där han leder avdelningen för pastoral utveckling och ekumenik. Under många år har han följt Svenska kyrkans vänstiftsarbete.

– Tendensen just nu är att intresset ökar, säger han.

Så gott som varje stift i Svenska kyrkan har tre eller fyra vänstiftskontakter. Någon har fem, någon två. 

Relationerna grupperar sig i lika typer, främst beroende på kyrkogemenskap eller geografi.

Intresset ökar just nu

Borgågemenskapen är i många fall den enande länken, som i relationen mellan Linköpings stift och St Albans i England. Många vänstiftsrelationer sker inom ramen för kyrkogemenskapen i Lutherska världsförbundet. Utöver det finns de danska, finska och norska vänstiften som bygger på att man är lutherska systerkyrkor.

Det finns också kontakter söder om Europa, inte minst i Afrika. De är en spegling av var Svenska kyrkans mission varit aktiv, historiskt. Fem stift har vänstift i södra Afrika. En majoritet av stiften har relation med den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania.

Att intresset ökar just nu handlar framför allt om naturliga cykler, säger Peter Lindvall. Vänstiftsrelationen upprättas formellt via tidsbegränsade avtal. I samband med att de går ut sker ofta ­förändringar – kontexten kan ha blivit en annan, kanske har man bytt biskop eller gått in i en ­­ny mandatperiod; även stiftsstyrelserna är viktiga i vänstiftsarbetet.

– Om det slumpar sig så att många avtal löper ut sammanfaller också behovet att inleda nya eller förnya de man har.

Utbyte av erfarenhet och förbönsgemenskap

Utöver det har Svenska kyrkan nyligen ingått full kyrkogemenskap med anglikanska kyrkan i USA.

– Flera stift har hört av sig och vill bygga relation med andra stift där.

Själva innehållet i vänstifts­arbetet har under åren varit sig likt, enligt Peter Lindvall. I centrum står utbyte av erfarenhet och förbönsgemenskap. Ibland arbetar man under liknande villkor, ibland är förutsättningarna väldigt olika. I båda fallen får man perspektiv och råd.

– Allt vänstiftsarbete bygger på att vi tillhör den världsvida kyrkan. När man möter det som är annorlunda och samtidigt vet att man hör samman, då ställer man direkt frågor till sitt eget sammanhang, säger Peter Lindvall.

Samarbete kring vissa frågor

Han nämner kontakten med de tyska kyrkorna som ett exempel. Sammanhanget liknar det svenska, men organisatoriskt arbetar prästen ensam medan man i Sverige har stora arbetslag.

– När man möts rubbas självbilden lite. De tyska representanterna börjar fundera över hur de kan arbeta över gränser, medan vi kanske undrar varför vi inte ger mer utrymme till ideellt medarbetarskap.

Marika Markovits instämmer. Besöket i St Albans gav inblick i den anglikanska kyrkans ”otroligt starka” ideella kultur. Avtalet som tecknades på plats ­säger att man ska samarbeta kring pilgrimsarbete, ungas framtidshopp inom klimatfrågor och utbyte av pastorsadjunkter.

En del av den världsvida kyrkan

Det stora värdet av resan ligger i att bli påmind om att Kristi kyrka är större än Svenska kyrkan, säger hon.

– Vänstiftsrelationen gör att den världsvida kyrkan blir närvarande i vardagsarbetet. Det gäller att medvetet jobba för att förankra relationen bland församlingsborna, de som är aktiva i kyrkans verksamhet. Vänstift ska inte vara en angelägenhet för enbart anställda.

Marika Markovits berättar om dopgudstjänsterna hon håller och där kyrkohandbokens fråga alltid ställs: ”Vill du genom dopet tillhöra den världsvida kyrkan?”.

– Många dopfamiljer uppskattar det inslaget. Ofta är föräldrarna inte kyrkligt engagerade, frågan om barnet ska bli medlem i Svenska kyrkan kan kännas bra men också lite svår. Bilden av medlemskap i den världsvida kyrkan är lättare att bejaka, det är en väldigt tilltalande tanke att ens barn förs in i en världsvid gemenskap.

Utmaningar i arbetet

Bönen är en viktig del av vänstiftsarbetet, betonar hon. Det är lätt hänt att relationen med tiden blir en pappersprodukt.

– Vi ber för varandra varje vecka i domkyrkornas gudstjänst för att inte glömma att vi har vänner där.

Peter Lindvall pekar på en annan utmaning. Den gäller gränsdragningen mellan vänstifts- och utvecklingssamarbete. I utbyten där skillnaderna i ekonomiska resurser är stora händer det att den ”starkare” parten startar utvecklingsprojekt, efter önskemål från det stift man har en vänrelation med.

– Tanken är god, men stift har normalt inte kapaciteten att driva den typen av frågor över tid på det sätt som behövs. Om man går in i den sortens stöd blir också relationen mer asymmetrisk. Här är kontakten med Act Svenska kyrkan viktig, menar Peter Lindvall.

Tro och bön, tillit och engagemang

Till tänkbara diskussioner hör också teologiska skiljelinjer, till exempel i hbtq-frågor. ­Peter Lindvall konstaterar att det är många saker som är olika i kyrkorna inom Lutherska världsförbundet och i relation till de andra kyrkorna som Svenska kyrkan har full kyrkogemenskap med.

– I vänstiftsarbetet finns en medvetenhet om denna mångfald och jag har inget exempel på där frågan om mänsklig sexualitet har gjort att en vänstiftsrelation har haft svårigheter att starta eller att någon relation avslutats av det skälet.

Från sitt kontor i St Albans summerar biskop Alan Smith besöket från Linköpings stift. Han ­säger att relationen går ”utöver ett formellt avtal” och bygger på tro och bön, tillit och engagemang.

– Vårt förbund påminner oss dagligen om att vi är medlemmar i en bredare kyrka och också en del av ett vidare uppdrag att göra känd Kristi kärlek till en värld i stor nöd.

Höjer energin

Alan Smith är särskilt glad över samarbetet kring de ungas behov av att känna mening och hitta sitt syfte. I stiftet St Albans finns ett program kallat ”Growing younger and more diverse”.

Mötet med den svenska gruppen höjer energin.

– Jag är oerhört uppmuntrad över att vi i Linköpings och St Albans stift tar denna uppmaning på allvar och ställer resurser till förfogande i våra församlingar.