Alla problem kan inte tillskrivas den ena sidan

SLUTREPLIK

Ulf Perbo har skrivit ett genmäle på min debattartikel i Kyrkans Tidning (17/11). Han väljer att inte kommentera de besök som jag gjort på Västbanken, om hur palestinska bybor far illa som en följd av det bosättarvåld som blir allt värre. Den ensidighet som han anklagar mig och Act Svenska kyrkan för kanske bättre stämmer in på hans egen artikel.

I artikeln lyfter jag problemen på båda sidor och uttrycker en tacksamhet för att Israel är en demokrati, men att utvecklingen pekar åt fel håll, inte minst med utfallet i det senaste valet. Om det har Ulf Perbo ingenting att säga. Han lyfter upp Israel som ett demokratiskt föredöme. Han refererar till Freedom House och Democracy Index, som beskriver det Israel som är internationellt erkänt, alltså utifrån 1967 års gränser, men som inte inkluderar den militära ockupation som har pågått i 55 år och är brutal i sin omfattning.

Det är mitt huvudargument om varför vi måste utveckla resonemanget om Israels demokrati. Perbo väljer också att helt frångå det faktum att i stort sett inga av politikerna i den nya regeringskoalitionen i Israel ställer sig positiva till förhandlingar eller en tvåstatslösning – alla problem i denna långvariga konflikt tillskrivs den palestinska sidan.

Jag försvarar inte den palestinska ledningen i min artikel utan för fram den kritik som det palestinska civilsamhället riktar mot sina egna ledare – bristen på demokrati och ansvarsutkrävande – som i förlängningen göder misstro och hat, både mot de egna ledarna och den israeliska ockupationsmakten. I en sådan situation växer extremistiska krafter fram, som förordar våldsamma, enkla lösningar på en mycket djup och svårlöslig konflikt. I Ulf Perbos analys tycks Hamas och våldsbejakande extremism växa fram från ingenstans, där Israels militära ockupation inte har med saken att göra. I stället består alla problem enligt Perbo i att det palestinska ledarskapet har förkastat tvåstatslösningen. Men då bortser han från det faktum att PLO och Fatah sedan 1988 erkänner staten Israel och vill uppnå en egen palestinsk stat med icke-våldsmedel.

Ulf Perbo är också medveten om att förutsättningarna för en tvåstatslösning blir allt sämre i takt med att antalet bosättningar och vägar som förbinder bosättningar fortsätter att öka. Det förbättrar inte de palestinska ledarnas förhandlingsläge. Marken som palestinier förfogar över krymper för varje nytt bosättningsprojekt, och därmed undermineras möjligheterna att åstadkomma en livskraftig ekonomisk och social utveckling. Det skapar inte heller någon bra grund för fredsförhandlingar.

Det viktigaste vi kan göra i den här konflikten är att kräva ansvar för brotten mot internationell rätt och de mänskliga rättigheterna, oavsett om det är israeliska eller palestinska förövare. Det är precis vad Act Svenska kyrkans samarbetspartner gör, tillsammans med andra krafter i det israeliska och palestinska civilsamhället.

Palestinier är inga ”infantiliserade, passiva, bidragsmottagare”, som Ulf Perbo väljer att beskriva dem, utan är mycket aktiva i kampen för lokal demokrati och utveckling, och för att deras ledare ska lyssna till dem. Det svenska biståndet idag till Palestina går i huvudsak till de krafter i civilsamhället som just vill stärka demokrati, mänskliga rättigheter och ansvarsutkrävande och få ett slut på den militära ockupationen. Om Ulf Perbo hade varit med och mött de palestinska kvinnor på södra Västbanken som stolt visade upp den nya hälsokliniken och lekplatsen för barnen som de byggt med hjälp av stöd från Act Svenska kyrkan, hade han sannolikt avstått från förklenande omdömen.

Mitt förslag är att Ulf Perbo och andra representanter från vänskapsförbundet följer med på en resa och möter en mångfald av företrädare från både det israeliska och palestinska samhället. Efter det kanske vi kan mötas i en uppriktig dialog om vad som verkligen kan lägga grunden för fredsförhandlingar i en av världens längsta och svåraste konflikter.

Erik Lysén
Chef Act Svenska kyrkan