Frågor om klimatförändring fanns inte på bordet när dagens skogsbruk tog form

Att man tänker olika om skogen och skogsbruket är väntat med tanke på skogens många nyttor och våra olika mål och värderingar. Vid beslut som rör skogsbruk är det därför viktigt att inkludera flera perspektiv och ett bredare sammanhang. Annars blir det svårare att balansera mellan de olika målen kring skogen och skogsbruket – ekonomisk avkastning, klimat, biologisk mångfald och miljö, rennäring, samt sociala värden som rekreation och andliga värden. I debatten som förs i samhället påtalas sällan denna helhet och det viktiga riskerar att försvinna. Vilken framtid vill vi bidra till? Hur säkrar vi den? Hur växlar vi över från det vi har idag till det vi vill ha imorgon? 

Tiden är en viktig dimension i skogsbruket. De långa tidsförlopp som finns i skogen gör att ju längre man väntar inför ett eventuellt beslut, desto längre tar det tills det får effekt. Speciellt när det gäller klimatmålen håller tiden på att rinna ut, och även förutsättningarna för att värna om biologisk mångfald minskar.

Det finns förstås helt naturligt utmaningar i att förändra det skogsbruk och även det tänkande som varit normen sedan många årtionden tillbaka. Trakthyggesbruket med kalhyggen har format den skogen som vi har idag och att göra om dagens skogar till mer varierade skogar sker inte över en natt. Industrin har investerat både över tid och ganska nyligen i dess befintliga kapacitet. Och en förändring kan ju vara jobbig i sig, trots att den samtidigt innebär möjligheter. På samma sätt innebär också att fortsätta som nu med ett fortsatt trakthyggesbruk med kalhyggen och hög avverkningsnivå utmaningar. Att det är så är inte så konstigt, de frågor vi brottas med idag kring klimatförändring och biologisk mångfald fanns inte på bordet när dagens skogsbruk tog form. 

En balanserad och saklig debatt lägger en god grund till bra gemensamma beslut. Mycket som förs fram i de skuggutredningar som dykt upp som beställningsjobb i respons till kyrkans utredning hamnar inte riktigt i den kategorin när man granskar innehållet, och dessutom saknas det till stora delar transparens i genomförandet och källorna. Man känner ändå allt som oftast igen det som framförts av debattörer för det rådande skogsbruket i andra sammanhang. Till exempel tonar man ned kalhuggningens följder för kolsänkan och för den biologiska mångfalden, och för skogslandskapets variationsrikedom. 

Min kunskapssyntes om skogen klimatnytta, och som har använts som ett underlag bland andra i skogsutredningens arbete, baseras på nästan 300 svenska, och även finska, källor. Det finns säkert detaljer som hade kunnat utvecklats ännu mer, men slutsatserna är robusta: skogens klimatnytta när det gäller både kolsänkan och skogens produkter kan förstärkas, och det kan ge både ekonomiska och andra fördelar till skogsägare, till allmänheten och till staten. Det finns goda möjligheter till sidonyttor för bland annat biologisk mångfald och en rad sociala värden. Det handlar dock inte om att omsätta ännu mer skogsråvara såsom vi gör idag, utan att göra det effektivare och satsa på moderna produkter med en högre förädlingsgrad och klimatnytta än idag. Samtidigt kan kolsänkan förstärkas ytterligare.

Den insikten finns egentligen även inom industrin, men någon uppskalning av nya lösningar och produkter har inte riktigt börjat än. Snarare har vi idag ett skogsbruk som maximerar virkesvolymer för att mata en industri som fokuserar på lågförädlade produkter som massa för export. Det finns stora möjligheter till både större värden och bredare samhällsnyttor. 

Omvärlden och samhällsutmaningarna ser annorlunda ut idag än de gjorde årtionden tillbaka. På samma sätt är det rimligt att utgå från att det som gäller idag kommer passa sämre in i framtiden. Att fortsätta bruka skogen som idag och inte göra annorlunda är givetvis ett möjligt val i skogsbruket, men det har konsekvenser på flera samhällsområden och minskade möjligheter fram i tiden. På samma sätt har beslut om förändring konsekvenser, inte minst för den framtid som vi kommer att få.

Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet, tidigare Sveriges representant i FN:s klimatpanel och ledamot i Klimatpolitiska rådet