Många med mig längtar efter en öppen solidarisk kyrka

Efter att ett Andligt manifest publicerades på denna plats tidigare i år den 29 januari, har jag blivit inbjuden att lägga ut texten om manifestet i många kyrkliga sammanhang – föreläsningar, seminarium, debatter. Tacksam för det.

Mottagandet har varit otippat omfattande. Invändningarna finns onekligen. Framförallt har manifestet beskyllts för att vara alltför enkelt, jag för teologiskt grund och kyrkan ska akta sig noga för att delta i debatten. Och varför har jag så svårt för yoga?

”Du beskriver precis det som vi vet att vi borde vara, men inte mäktar med”, sa en äldre präst mellan frukosttuggorna i församlingshemmet i Västermalms församling men den teologiskt skickliga och möjligen självupphöjde kyrkoherden i en annan församling fnös:

”Intressant, men det är bara självklarheter. Vi har viktigare saker för oss min församling”

Jovars, det var ju just detta med kyrkan som en klubb. En klubb för inbördes beundran. Där ska jag som vanlig medborgare ta seden i vacker hand och inte drista mig till att ha synpunkter. Motsatsen är en av mina absoluta övertygelser för en levande kyrka: Speciellt välkommen till dig som är här för första gången. Det var först efter många års sökande som jag kände mig välkomnad till kyrkan. När jag nu framför synpunkter – stängs en och annan kyrkport mitt framför näsan.

”Varför började du med hard core-retreat på Per Mases  Berget utanför Rättvik. Då får du skylla dig en själv”, sa en präst som tydligen ansåg att jag valde fel väg in kyrkan. En annan präst skrev ett brev drygt nu 25 år senare och bad om ursäkt för kyrkans beteende mot mig. Hon var med på samma retreat. Änglar finns.

Tre morgnar i veckan sätter jag mig på cykeln vid halv sju och styr mot yogashalan några kvarter bort. Det gör mig gott, och möjligen något mer rörlig och svettig. Duschen efteråt är befriande.

I gamla kyrkor finns sällan duschar. Varför dessa då bland annat ska vara shalor och gympasalar är för mig obegripligt. Dessutom bygger yogan på en helt annan andlig tradition. Det är och var min poäng. Namaste.

Och så höjden på predikstolen. Många håller med om det är bra att även i kyrkan mötas i ögonhöjd, men det finns en scenisk poäng att församlingen ska se prästen när hen förkunnar guds ord. Jo, men räcker det inte med förhöjningen vid själva altaret? Nej, menar många. Det måste finnas en speciell plats där ordet förkunnas. Och platsen måste vara just predikstolen. Lite grumlig argumentation, för mig. Men låt vara – bra om alla ser prästen när texten läggs ut, men måste verkligen predikstolen sikta mot stjärnorna?

Tror inte det. Att mötas jämbördigt är en god relationsskapande förutsättning både inom och utom kyrkan. Min ståndpunkt – nere på kyrkgolvet – står fast: kliv ner!

Har också mött rädsla för att kyrkan ska bli politiskt om den tar del i den allmänna debatten. Må så vara – men detta får inte hindra kyrkan från att ha synpunkter i existentiella, andliga frågor såsom synen på upprustning, fred och även exempelvis en ny myndighetsålder vad gäller korrigering av könsidentitet. Hårdast försökte en före detta högst medioker politiker projicera min önskan om partipolitik i manifestet. Den som sa det, var det.

Nå, oavsett alla reaktioner på manifestet, är det min övertygelse att andligheten är på väg in det svenska folkhemmet. Det är onekligen en resa och rörelse som nu pågår och min förhoppning är att kyrkan kan ge vägledning och plats åt den.

Vår inkluderande ärkebiskop Martin Modéus talar om en folkkyrka. Sympatiskt.

Min övertygelse är att många med mig längtar efter en öppen solidarisk kyrka dit vi alla är välkomna i ögonhöjd.  Varför inte ett andligt folkhem?

Hoppas vi ses på söndag.

Joachim Berner

Företagare, författare och tidigare chefredaktör för DN och Expressen