Kanske Svenska kyrkans storhet är just mångfalden och öppenheten

Joel Halldorf har skrivit i Expressen den 8 februari och på sociala medier att det nu har blivit pinsamt att vara kristen i Svenska kyrkan. Att hon har problem med sin identitet. Att prästerna inte vågar vara förebilder längre med mera. Tänk vad problematiskt att vi inte har svaret på allt. Att vi inte vågar ställa oss längst fram med våra kors och ropa Jesus så snart vi kommer åt.

Samtidigt kan jag tänka att Joel har rätt. Det är mycket som vi gör i Svenska kyrkan som inte alls är särskilt fromt. På onsdagarna kommer ungdomarna med hål i jeansen och en och annan har en prilla under överläppen. Även om dom släpas fram till en gemensam kvällsandakt på sådär 10 minuter, så kommer dom mest för att spela pingis och småbråka med varandra.

På sopplunchen handlar det inte så mycket om Gud, utan där äter man och pratar gamla minnen, om hur skolan förändrats och vem som vann senast på lotto-raden. Sen kommer det en del yngre och medelålders människor. Men dom verkar mest komma för att de är hungriga och för att pengarna är slut.

Och så har vi ju dom förtroendevalda. En del är ju inte ens med en kyrklig nomineringsgrupp utan har partipolitiska namn. Ibland åker till landet som dom flesta andra istället för att gå på söndagens gudstjänst. En del är nog mer intresserade av att arbeta för det goda samhället än att allt ska bli särskilt kristet och fromt.

.. och så höll jag på att glömma körerna. Alla dom här människorna som kommer vecka efter vecka och sjunger och sjunger. Om Gud, blommor, våren och julen. Ibland nämns inte ens Gud i sångerna, utan handlar mest om kärlek och annat som anses vackert.

Och mitt i allt detta kan man med rätta ifrågasätta identiteten.  Vad är Svenska kyrkan egentligen? Är den inte för allmänmänsklig? Vad blir kvar egentligen av äkta fromhet och klassisk kristendom? Som om kyrkans naturliga plats inte är i absolut centrum. Ska Svenska kyrkan verkligen ställa sig vid sidan med de andra som också vill kämpa för rättvisa och ett gott liv för alla. Att de som behöver får växa och flyttas in mot mitten.

Så om det nu är så att vi är på väg åt fel håll. Hur skulle Svenska kyrkan se ut med en riktigt stark identitet? Från vilka sammanhang skulle de fromma prästerna rekryteras från? Från vilken socioekonomisk grupp skulle vi bjuda in till vår inrutade verksamhet? Vilken sorts musikstil skulle körerna få hålla sig till? Vad skulle finsmakarlunchen kosta? Och vad skulle alla mätinstrumenten visa när man undersökte hur många gånger man säger Jesus och hur många procent fromhet skulle visarna slå i botten med?

Men, kanske Svenska kyrkans storhet är just mångfalden och öppenheten. Att vi bygger kyrka tillsammans. Där inte våra människogjorda sömmar bestämmer vad som är fromt och ofromt. Där identiteten inte kan definieras som kärnan i mitten. Att kärleken till skapelsen, varandra och Gud hör ihop. Svenska kyrkan är en reformatorisk och luthersk kyrka. Identiteten ska inte vara inristad i sten. Kyrkan ska vara relevant och finnas för olika människor i olika tider.

Jag gillar titeln på Björn Natthiko Lindeblads bok: ”Jag kan ha fel”. Finns det inte nåt stort över att ödmjukt vidhålla att sanningen alltid är större… ”Jag tror för att jag har hittat nåt stort, nåt större än jag själv. Därför vill jag vara med. Jag har en sorts pusselbit, du har en annan.

Vi skulle säkert kunna klara oss utan Svenska kyrkan. Det finns ju så mycket annat att engagera sig i. Och det finns hur mycket som helst att göra för att den ska fungera bättre. Det är många av oss som verkligen ser det som våra kall, att arbeta för en levande kyrka. Det är därför vi fortsätter döpa, begrava och göra soppa. Men ibland behövs den. Ibland sträcker den sig ut och kommer fram. Ibland är den på liv och död. Ibland är den som om Gud själv använder sig av den och sträcker sig ut mot den ensamma och bortvalda. Ibland håller den mest på med trams.

Men jag tror ändå att min och din värld skulle vara en sämre, tråkigare och mer omänsklig värld utan den. Därför behövs den. Därför behövs du.

Roger Fremred,
präst i Kolmårdens församling