Är det ingen som bryr sig om vad som händer med kyrkan?

Är det ingen som bryr sig? Är det ingen som bryr sig att varje år går nästan ett helt Halmstad, cirka 100 000 personer, ur Svenska kyrkan? Är det ingen som bryr sig att Svenska kyrkan på många håll på landsbygden håller på att dö? Är det ingen som bryr sig att på 50 år har antalet av dem som döper sina barn och gifter sig i kyrkan, gått ner med ungefär hälften?

Är det ingen som bryr sig att i vissa församlingar är konfirmationen ett minne blott? Är det ingen som bryr sig att under en trettioårsperiod har hälften av de svenska kyrkoförsamlingarna försvunnit och lagts samman i storpastorat?

Är det ingen som bryr sig att på de senaste trettio åren har antalet gudstjänstbesökare sjunkit med cirka två tredjedelar. Är det ingen som bryr sig att, enligt en undersökning som blev refererad för mig, i 80 procent av Svenska kyrkans församlingar samlas mindre än 20 personer till gudstjänst, vare sig det är corona eller inte.

Präster bor inte längre på platsen utan kommer bilande till sina gudstjänster och far sedan därifrån. I början av 1900-talet fanns det cirka 2 300 prästgårdar i Sverige. I dag finns endast några hundra kvar. Är det ingen som bryr sig?

Jo, några gör det. Förre hovpredikanten Carl Henrik Martling till exempel, som frågade: ”Vad är det som har hänt med fädernas kyrka i Sveriges land? Hur har hon kunnat bli det som hon numera är?” eller nyligen avlidne psalmdiktaren Lars Åke Lundberg som för nu rätt många år sedan föreslog en ”haverikommission”.

Men de är få med detta krismedvetande. Varför? Är man rädd för att inte upplevas vara politiskt korrekt när kyrkan gör allt för att ligga i linje med det omkringliggande samhällets sekulära värderingar. Sådana rädda borde kanske ta rygg på danske prästen och motståndsmannen Kaj Munk som sa: ”Kyrkan har genom tiderna haft många symboler – lejonet, pelikanen – men aldrig kameleonten”. Eller Martin Luther King som sa: ”Fegheten ställer frågan: Är det säkert och tryggt? Fåfängan ställer frågan: Är det populärt? Men samvetet ställer frågan: Är det rätt?”

Samtidigt som Svenska kyrkan tvinar är den andliga längtan i samhället så tydlig. Undersökning på undersökning, bland annat från Linnéuniversitetet i Växjö, pekar i den riktningen. Diakonerna i församlingarna kan vittna om stora sociala och andliga behov. Diakonerna är Svenska kyrkans viktigaste och bästa resurser i dag.

När jag skriver så här om ett ofta saknat krismedvetande, har jag gjort något själv för att hjälpa den kyrka jag älskar? Nej, jag kunde ha gjort mer, men praktiskt i Stockholms city under 24 år försökte jag med gott team kring mig bygga församling och såg – Gud ske lov – att det gick också i det sekulariserade Sverige. Med likasinnade har jag tagit initiativ till bönenätverket Vägen med bönen att Svenska kyrkan ska vända och tända. (www.vägen.nu) Kanske finns det bättre fora än Vägen – andra kan pröva bättre - men Vägen vill ändå bry sig om en mamma, som kippar efter andan – och anden - i en tid när mammans barn runt omkring henne längtar efter ande.

Carl-Erik Sahlberg
Teol dr, fd direktor S:ta Clara kyrka, Stockholm