Möt människor där de är, inte där kyrkan önskar att de vore

Jakob Norrhall studerar till präst
Jakob Norrhall

Epa-konfirmanderna och Sören Kierkegaard lär oss något viktigt om hur kyrkan borde arbeta, menar Jakob Norrhall. Foto: Privat och Johan Nilsson/TT

Jag vågar påstå att konfirmationsantalen ökat tack vare den generation frimodiga pedagoger som vågat se över hela verksamheter och testa sig fram. Insikterna och metoderna kan inte vara förbehållna deras verksamheter.

Det ser mörkt ut om man ser till Svenska kyrkans framtid. Jag hör den meningen yttras konstant. Från vänner inom och utanför kyrkan. På föreläsningar och i tidningsartiklar. Det är lika tröttsamt som det är nedstämmande.

Men som ett solskenssprucket moln dyker en artikel upp i Dagens Nyheter (12/9). Den porträtterar ett trendbrott i medlemsstatistiken: fler väljer att konfirmera sig. Det är ett välkomnat besked i en annars dystert samtalsklimat inom vår enorma organisation.

Jag tillhör den generation av svenskkyrkliga som aldrig sett kyrkan som något annat än minoritetskyrka. 

Självbilden som kyrkoherdar och församlingsråd runtom i hela kyrkan däremot försöker upprätthålla, förgäves, gör det svårare att rycka sig loss från gamla mönster. Vi lever och lär som att vi fortfarande vore en majoritetskyrka, trots att alla möjliga pilar pekar åt motsatt håll, med undantag för konfirmationssiffrorna som glädjande nog påvisar att det finns hopp för Svenska kyrkan.

Jag vågar påstå att konfirmationsantalen ökat eftersom det finns en mycket större kreativ lekfullhet och lösningsorientering hos den generation frimodiga pedagoger som vågat se över hela verksamheter och testa sig fram. I bästa fall skramlar varenda kyrkoherde efter sätt att härma och omvandla sina verksamheter för att efterlikna lyckosvitsförsamlingarna. Men man behöver faktiskt inte leta så länge, om man vet var man ska leta. Lösningen kan låta nytänkande, vilket den är till stor del, men det är knappast en ny insikt: ¨

Svaret finner vi hos den danska filosofen Sören Kierkegaard.

I sin sista bok Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler skriver Kierkegaard att kyrkan måste möta människan där den är, inte tvärtom. Den insikten tycks tacksamt nog ha nått våra pedagoger. Ja, det kanske inte känns optimalt att det bedrivs Epa-konfirmationer istället för ”regelrätta” lägerkonfirmationer utan något annat tema än att få lära sig hur det är att vara kristen.

Men inställningen, att möta de man vill värva där de är istället för där de inte är är onekligen den enda rimliga. Framför allt behöver kyrkoledare förstå att denna insikt inte kan vara förbehållen konfirmationsverksamheten. Den går att applicera på flera olika delar av kyrkans verksamheter på sätt som både lockar in och samtidigt bibehåller kyrkans dogmatiska förhållningssätt.

Här finns det en rik flora av initiativ runt om i landet. Koncept som "messy church", av stora artister inspirerade gudstjänster, talarkvällar följt av andakt och temagudjtänster under veckorna är bara några exempel. Men gemensamt för alla dessa är en nyfikenhet och en vilja att se hur det glada budskapet kan möta omvärlden, och inte tvärtom.

Försöken att rakt av härma andra församlingars metoder är en bra start, men i grunden behöver man enkelt sagt enbart ställa sig frågan: Var är människan? Hur möter jag den där den är? Hur ser jag till att den förstår att kyrkan inte är otillänglig? Om biskop Johan Dalmans slagkraftiga gen-z-härmande klipp lär oss något är det att kyrkan har en potentiell plats i folks sinnen, men för att nå dit behöver saker ske mindre på ”våra” villkor. 

Gör vi det kan fler orosmoln få spricka upp.

Jakob Norrhall, studerar till till präst

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.