Är kyrkostyrelsens ord till intet förpliktande?

Min förra debattartikel hade rubriken ”Kyrkostyrelsens ord förpliktar”. Där uttryckte jag tvivel på allvaret bakom den entydiga försäkran från kyrkostyrelsens ledning att ”särskilt mötet med judendomen” och ”den judisk-kristna dialogen i synnerhet” fortfarande utgör huvudsyftet med STI:s verksamhet i Jerusalem.

Enligt välkänt mönster från den politiska och ekonomiska världens maktspelare skakar kyrkostyrelsen först av sig kritiken genom att hävda att allt står väl till, och när den besvärande kritiken fortsätter, tar de till tystnadens maktspråk.

Kritiken mot Svenska kyrkans ledning och Lunds universitet när det gäller STI och den svekfulla utmanövreringen av Jesper Svartvik från Krister Stendahl-professuren har dock inte tystnat utan snarare tilltagit i styrka. Som exempel kan nämnas ett brev till Biskopsmötet i januari. Det som gör denna skrivelse så remarkabel är inte bara vad som sägs i den utan vilka som säger det. Den är undertecknad av inte mindre än 34 judiska och kristna forskare, rabbiner och präster, med nyckelpositioner vid några av de förnämsta universiteten i världen samt välkända internationella organisationer som studerar och undervisar om judisk-kristna relationer akademiskt, teologiskt, kateketiskt, homiletiskt och pastoralt, interreligiöst och ekumeniskt.

Denna världselit uttrycker sin djupa oro över framtiden för den professur som Jesper Svartvik innehaft och det utomordentligt viktiga arbete han utfört under de tio år han innehaft tjänsten:

”Sverige och Svenska kyrkan har funnits i främsta ledet bland dem som förespråkar tolerans och förståelse mellan religionerna. Inte desto mindre är det ständigt nödvändigt att kristna återupptäcker sin tros djupa judiska rötter, motverkar antisemitism och arbetar för fördjupade judisk-kristna relationer. Rev. Dr. Svartvik har som den förste innehavaren av denna professur varit en ledande gestalt inom dessa områden. Hans tioårsrapport omvittnar vad han har uträttat under det gångna decenniet och utstakar även riktningen för hans imponerande agenda inför framtiden.

Vi menar också att det är en moralisk plikt att hedra Kristers minne och att upprätthålla denna professur och dess verksamhet och stödja Rev. Dr. Svartvik som dess innehavare. Eftersom Svenska kyrkan avgör Krister Stendahl-professurens framtid, vänder vi oss till er för att ni ska föra vidare hans (alltså Krister Stendahls) livsgärning.” (min översättning)

Hittills finns inga som helst belägg för att kyrkostyrelsens entydiga förpliktelse är allvarligt menad

Det ska också nämnas att Krister och Brita Stendahls son John finns med bland undertecknarna, och tillsammans med sina syskon har han på grund av det senaste årets händelser kraftigt ifrågasatt att hans fars namn i fortsättningen ska knytas till en professur vid Lunds universitet. John Stendahl menar att medlen för professuren borde kanaliseras till Jesper Svartviks forskning på annat sätt.

Det är angeläget att få besked om och i så fall hur de som direkt och indirekt berörs av denna skrivelse reagerat. Har den blivit en tankeställare och lett till någon sorts självrannsakan? Eller kommer vi även fortsättningsvis bara att få höra att det inte ligger något i den allvarliga kritik som framförts från olika håll och att allt är bra som det är?

I vilket fall som helst frågar jag hur Svenska kyrkan i ljuset av sina högtidliga försäkringar om att prioritera de judisk-kristna relationerna avser att fylla det stora tomrum som Jesper Svartvik lämnar efter sig. Frågan gäller i första hand STI, Svenska teologiska institutet, i Jerusalem, där kompetens inom detta område nu saknas, men också det arbete han utfört inom Svenska kyrkan i stort genom sin forskning, sitt författarskap och ett intensivt fortbildningsarbete, ja, hans insatser sammantagna har rönt världsvid uppmärksamhet.

Hittills finns inga som helst belägg för att kyrkostyrelsens entydiga förpliktelse är allvarligt menad. Frågan gäller till sist trovärdigheten och förtroendet. För att återställa dessa hjälper inte tystnad eller självbekräftande uttalanden. Vi är många som vill se en konkret handlingsplan med tydliga resultat.

Jag upprepar därför min begäran att göra en utomstående opartisk utvärdering av STI:s kursplaner och samlade verksamhet i ljuset av kyrkostyrelsens försäkran att ”STI ska vara en plats där Svenska kyrkan utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt mötet med judendomen.”

Det bör inte vara särskilt svårt att bland de 34 undertecknarna av skrivelsen till Biskopsmötet finna flera lämpliga kandidater som mot en blygsam kostnad skulle ställa upp för en sådan saklig granskning och även bistå som rådgivare i frågor som rör kursverksamheten.

Eller är kyrkostyrelsens ord till intet förpliktande?

Göran Larsson