Är våra andliga behov mindre viktiga än våra fysiska?

I ett pastorat i vårt stift har alla gudstjänster ställts in till förmån för ”öppen kyrka” några timmar i varje kyrka med musik. Detta erbjuds sex av veckans dagar.

Gissa vilken dag samtliga kyrkor är helt stängda? Just det – söndagen. I mängder av pastorat har man inte ens öppna kyrkor på detta sätt, utan hänvisar till inspelade gudstjänster och andakter på internet.

Kyrkoherden i ett av stiftets största pastorat hälsar käckt i lokalpressen att man i stort sett bara kommer fortsätta hålla begravningar, för det är man tvungen till(?), men att mässa och dop inte är några ”måsten”.

I andra pastorat som fortsatt firar gudstjänst i kyrkan har man helt strukit möjligheten att ta emot sakramentet.

Vårt eget stift uppmärksammar och verkar uppmuntra till konfirmandundervisning på nätet istället för att träffas fysiskt, trots att herr Tegnell själv påpekar att det inte finns något som helst skäl att inte fortsätta med barn- och ungdomsverksamhet så länge skolorna kan hålla öppet. Listan kan göras mycket längre.

Allt detta sker med goda avsikter, det är jag övertygad om. De goda avsikterna innebär dock inte per automatik att åtgärderna i sig är goda.

Vi famlar alla efter kloka och goda förhållningssätt. Jag är inte ute efter att säga att den eller den gör rätt eller fel. Det tillhör efterklokhetens tid.

Men jag hade varit betydligt mindre bekymrad om alla dessa drastiska och (kyrko)historiskt helt unika åtgärder åtminstone hade åtföljts av en tydlig problematisering från ansvarigt håll.

Istället framstår det som att man med oförställd glädje ”ställer om” istället för att ”ställa in” som det så snyggt heter. Storpastoratens kader av kommunikatörer vädrar morgonluft och blir plötsligt ledande krafter i gudstjänstutvecklingen som tydligen nu ska ske via bildskärmen.

Att det ges större möjlighet att följa församlingens arbete via internet är i grunden gott. Att man låtsas som att det kan ersätta det faktiska församlingsarbetet, på plats IRL, är förödande. Och man kan undra på vilken grund?

Statsepidemiologen höjer på ögonbrynen och påpekar att det rent medicinskt kan vara mycket sämre att stänga alla möjligheter att faktiskt mötas.

Han säger uttryckligen att det inte finns skäl att stänga gudstjänsterna och kyrkorna så länge man i övrigt håller sig till myndigheternas riktlinjer. Vilket – och här vill jag vara tydligt – är fullt möjligt för varje församling inom Svenska kyrkan.

Som kristen kyrka på evangelisk luthersk grund är det mycket svårt att se att man överhuvudtaget kan sägas fira gudstjänst genom att titta på vad en präst säger eller kantor sjunger på en inspelad video. En enskild andakts- och bönestund – javisst! Men gemensam gudstjänst? Knappast. Snus är snus om än i gyllne dosor.

Att man på de flesta håll helt tagit bort möjligheten att undfå sakramentet istället för att hitta lösningar som gör att den enskilde kristne kan ta emot Kristi kropp och blod till löfte om evigt liv – det är djupt tragiskt och säger nog en hel del om synen på vad nattvarden egentligen är.

Andlig kommunion? Jaha, det borde kyrkans alla martyrer ha tänkt på, då hade de inte behövt riskera livhanken för att samlas till gudstjänst och mässa.

När vi läser om de första kristnas umbäranden apostlagärningarna och vidare i vittnesmål genom kyrkohistorien; när vi tar del av hur stora delar av den världsvida kristenheten har det i denna dag, där man samlas till gudstjänst med risk för sina liv, för att gemensamt lovsjunga, be och ta emot nattvarden – ja, då blir jag uppriktigt bekymrad över med vilken lätthet stora delar av Svenska kyrkan verkar kunna ställa om eller snarare ställa in.

Slutligen kan man undra över tidsperspektivet. Det finns inte, och har inte funnits, något som pekar på att rådande pandemi förändras på överskådlig sikt.

Någon egentlig förändring av rådande råd och restriktioner kommer troligen inte ske förrän vi har ett vaccin på plats vilket de flesta bedömare hävdar kommer att ta år.

Så ska då kyrkans verksamhet ske vid datorn under överskådlig framtid; troende berövas tillgången till sakramentet och mängder av människor som vill samlas till gudstjänst – vilket jag upprepar är fullt möjligt åtminstone enligt aktuella myndigheters bedömning – ska tvingas till isolering både fysiskt och andligt. Men visst – gudstjänst och sakrament är ju inga måsten…

Hade kyrkans arbete genom kyrkohistorien präglats av samma kyrkosyn, sakramentsförvaltning och människosyn som nu verkar vara fallet undrar jag om det hade funnits någon kyrka att bomma igen idag?

Tack och lov resonerar våra mataffärer, sjukhus och apotek annorlunda och ställer verkligen om utan att stänga igen.

Menar våra kyrkoherdar att våra andliga behov är mindre viktiga än våra fysiska?

Erik Gruvebäck
komminister i Svenska kyrkan