Barn och unga måste känna att gudstjänsten är för dem

Sören Dalevi, Emilia Kortman, Karlstad stift

Foto: Getty

Om vi bygger murar och hinder, genom språk eller annat, kommer vi aldrig nå fram till barn och unga. Då erbjuder vi ingen fördjupning alls.

SLUTREPLIK

Barn i Carl Sjösvärd Birgers närhet tycker inte om att gå i gudstjänst. De ser hellre på Den stora älgvandringen eller SVT Forum på tv. Så kan man läsa Carl Sjösvärd Birgers svar vår debattartikel, men eftersom vi tycker man ska läsa debattinlägg med ett vänligt öga, väljer vi att inte tolka det så.

Många av Carl Sjösvärd Birgers synpunkter sympatiserar vi med. Vi tror att vi egentligen håller med varandra om en hel del. Den stora skillnaden är väl egentligen att vi tror – och menar – att barn och unga faktiskt vill gå i gudstjänst och uppskattar att gå i gudstjänst, men då i sammanhang där de blir tagna på allvar. Det är ju det vår barnhearing visar. Det är vad barn och unga själva säger till oss!

Inte någonstans i artikeln nämner vi ordet ”förenkla”. Det är Carl Sjösvärd Birgers egen tolkning. Och den läsare som automatiskt kopplar en anpassning efter barn och unga till att ”förenkla” avslöjar kanske snaras sin egen syn på barn.

Det vi anser är snarare att Svenska kyrkan bör erbjuda möjligheter till den just den fördjupning som efterlyses i svaret på vår debattartikel. Men om vi överhuvudtaget ska nå barn och unga måste de känna att gudstjänsten är för dem. Och det gör de ju bevisligen inte, enligt barnhearingen.

Vi menar att barns tro och andliga utveckling förtjänar att tas på största allvar. Men om vi nu tar barns andlighet och behov av levande Gud på allvar måste vi ju lyssna till barnen och deras upplevelser. Om vi bygger murar och hinder, genom språk eller annat, kommer vi aldrig nå fram till barn och unga. Då erbjuder vi ingen fördjupning alls. Det handlar ju om att bjuda in barn och unga i liturgin och låta dem uppleva ”mötet mellan levande Gud och hans folk genom bön, lovsång, ord och sakrament”.

Men allt det där skrev vi ju om redan i vår första debattartikel.

Sören Dalevi,
biskop Karlstads stift

Emilia Kortman,
distriktsordförande Svenska Kyrkans Unga i Karlstads stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

4 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Rapporten från barnhearingen
Var finns rapporten från barnhearingen att läsa? Kanske blir lättare att samtala om vi alla har läst samma grundmaterial.
Suck
Barnen växer in i den traditionella, katolska mässan. Det finns möjlighet för både barn och vuxna att ministrera. Barnen går till nattvard med sina föräldrar. I många kyrkor finns söndagsskola med kompetenta ledare som kan förbereda barnet på mässfirandet.
Djupet, att vara där/ C.B.
Det är också intressant hur vi tänker kring språk och språkutveckling. Man kan dra en parallell till barnböcker t.ex. Många småbarnsböcker har ett grammatiskt ofullständigt språk och det kan ju vara ett fint sätt att bli introducerad i språket. Men man kan också läsa lite mera avancerade texter för även små barn och prata om texten och visa bilder, och på så sätt guida in ett barn i ett rikare språk. Det är bara olika synsätt, och jag antar att det finns forskning som stöder båda sätten att lära barnen språket. Det kan finnas för- och nackdelar med båda sätten. Det som slår mig nu när jag skriver är att det nog handlar mycket om relation. Att det behöver finnas äkta möten och relation mellan barnen och de vuxna som ska socialisera in barnen i kyrkan och gudstjänsten. Jag tror att det är det som är den springande punkten. Men säkerligen finns här mycket att fundera vidare på. Hur gör vi för att ge vidare vårt kulturarv, våra traditioner och kyrkans språk, samtidigt som varje generation måste få göra kyrkan och gudstjänsten till sin egen?
Djupet, att vara där /C.B.
Om de vuxna som tar med barnen till kyrkan själva känner att gudstjänsten är för dem - att de känner sig hemmahöriga och delaktiga - det är kanske då som barnen också kommer känna att gudstjänsten lika mycket är deras? Och här skiljer det sig ju åt idag. En del vuxna känner sig mycket hemma i gudstjänsten, känner delaktighet, djup och innerlighet, medan andra kanske känner sig främmande och utestängda. Frågan är om det är en mångfald av gudstjänster vi då behöver, som svarar upp mot olika människors behov och förväntningar. Eller om vi ska sträva efter att ha en likriktad gudstjänst som vänder sig till en bredare allmänhet än idag? Mina rader här är bara menat som ett provtänkande, öppna frågor som tål att fundera vidare på.