Begravningsväsendet en naturlig del i kyrkans ansvar

REPLIK

Mats Rimborg och vi är alla medlemmar i Posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) men har olika mening.

Mats anför att det inte finns några praktiska hinder att överföra ansvaret för begravningsväsendet från Svenska kyrkan till de borgerliga kommunerna. Som skäl för en ändring anger han dock inte praktiska skäl utan principiella och ekonomiska.

Bakgrunden är den att begravningsväsendet sedan medeltiden varit en kyrklig angelägenhet och fortfarande av de flesta uppfattas som en naturlig del i kyrkans ansvar. Ordet kyrkogård är för många synonymt med begravningsplats liksom det har varit för de tidigare generation som vilar där. Visst kan vi försöka avskaffa ordet kyrkogård och överföra personalen vid kyrkogårdsförvaltningarna till den borgerliga kommunen och integrera dem i någon lämplig kommunal förvaltning. Men vill vi det?

Är det något som folket längtar efter? Finns det en påtaglig opposition mot det sätt på vilket Svenska kyrkan förvaltar kyrkogårdarna? Är det anstötligt för personer som har annan bekännelse att de flesta av Sveriges begravningsplatser fortsatt står under Svenska kyrkans förvaltning? Vi tror att svaret på dessa frågor regelmässigt är nej.

Det är rätt som Mats skriver att Svenska kyrkans fortsatta ansvar för begravningsväsendet var en förutsättning för att riksdagen och kyrkomötet kunde enas om den ändrade relationen mellan kyrkan och staten. Den baserades på en kontinuitet – inte endast av praktiska skäl utan på grund av att detta hade stöd i en bred opinion inom och utom kyrkan. Omhändertagandet av den avlidnes kropp och dess begravning är inte endast en praktisk fråga.

Mats har även rätt när han framhåller att man bör noga skilja mellan begravningshuvudmannensansvar och ansvaret för den uppgift de anhöriga ger till en begravningsentreprenör. Inom Posk har vi olika uppfattning om huruvida Svenska kyrkan har skäl att etablera kommersiella begravningsbyråer. Svenska kyrkan erbjuder kostnadsfritt begravningsgudstjänst och en personlig förberedelse av denna när den avlidne valt att tillhöra kyrkan

Alla känner till att man inte skall kasta ut barnet med badvattnet. Låt heller inte sterila principiella argument välta omkull en bevarad tradition. Vi behöver tvärtom tydligt se sambandet mellan de sörjandes seder, den avlidnes kropp och den praktiska förvaltningen av gravplatserna.

Naturligtvis skall Svenska kyrkan som begravningshuvudman stå under tillsyn och fortsatt på ett opartiskt sätt fullgöra sin uppgift lika visavi alla. I enlighet med detta är det olyckligt att den gemensamma begravningsavgiften inte gäller för dem som är skattskyldiga i Stockholm och Tranås.

Men det är en annan sak.

Nils Gårder

Erik Sjöstrand

ledamöter av kyrkostyrelsen