Bejakar kristna högtider men delar inte kristen tro

I Kyrkans Tidning nummer 33/17 efterlyste jag i ett debattinlägg en annan modell för medlemsinflytande i Svenska Kyrkan än dagens partipolitiska system och jag pläderade för att de förtroendevalda skulle fokusera mindre på ideologiska och religiösa ställningstaganden och mer på den utåtriktade verksamheten.

En del har tolkat det som att jag vill avkristna Svenska kyrkan.

Jag utgick i mitt resonemang från scenariot att Svenska kyrkans förtroendevalda ger kampen för att behålla alla oss 6 miljoner medlemmar hög prioritet. Gör man det tror jag fortfarande att mitt resonemang i någon mån är relevant.

Svenska Kyrkans förtroendevalda kan naturligtvis också, som professor Anders Runesson i sitt debattinlägg i Kyrkans Tidning nummer 37/17 pläderar för, fokusera på en identitet som kristet samfund och på sikt också stänga dörren för förtroendevalda som inte bekänner sig till den kristna tron. Ett sådant scenario finner jag helt logiskt och rimligt.

Men en Svenska kyrkan som går i den riktningen tror jag bör bereda sig på ett på sikt mångfalt större medlemstapp. Och den kommer kanske inte heller vara min kyrka längre.

Givet att Svenska kyrkan följer den inriktning Anders Runesson förespråkar tror jag dock att många med mig även i framtiden kommer vilja stödja vissa delar av Svenska kyrkans verksamhet samt vara beredd att betala för att som ickemedlem kunna ta del av sådant som kyrkbröllop eller traditionell kyrkobegravning med präst.

Kanske är det professor Anders Runesson och hans meningsfränder som har rätt och jag som har fel. Debatten som följt på mitt inlägg har trots allt varit klargörande för alla oss medlemmar som bejakar de viktiga kristna högtiderna, uppskattar våra kyrkorum men inte delar den kristna tron.

Vi får gärna fortsätta betala medlemsavgiften, men vi anses inte vara kvalificerade att göra anspråk på ett förtroendeuppdrag.