Biskoparna varken är eller behöver bete sig som politiker

Biskopen i Stockholms stift, Andreas Holmberg, gjorde frågan om relationen mellan religion och politik aktuell när han i ett seminarium i riksdagen betecknade läget i Gaza som ett pågående folkmord, som KT tidigare rapporterat om.

Åsa Furuhagen, tidigare programledare för Människor och tro i P1, var i riksdagen och hörde honom skärpa retoriken i realtid, och intervjuade biskopen på plats inför ett reportage i Godmorgon, världen (P1 27/10).

Andreas Holmberg berättar i reportaget:

”När jag har satt mig in i definitionerna och läser om det som sker på marken, Svenska kyrkan har partner inne i Gaza som kan berätta och rapporterar till oss, så kan jag inte se annat än att det är ett pågående folkmord”. 
Holmbergs agerande är intressant av flera anledningar.

Han är den enda svenska biskop som uttrycker sig mer explicit om kriget mellan Israel och Hamas än det samlade biskopsmötet.
 

Svenska kyrkans biskopar har gett allmänheten två pressmeddelanden angående kriget mellan Israel och Hamas, den 6 november 2023 på Svenska kyrkans egna hemsidor och i Kyrkans Tidning den 29 augusti i år.

I det första pressmeddelandet länkar biskopsmötet till Positionspappret för rättvis och hållbar fred mellan Israel och Palestina som kyrkostyrelsen antog 2022. Samma policy hänvisade ärkebiskop Martin Modéus till när han avböjde att medverka i P1:s reportage om Andreas Holmbergs uttalande i riksdagen. 

Tystnaden från ärkebiskopen under­minerar tyvärr den episkopala strukturen i Svenska kyrkan. Den cementerar bilden av att Svenska kyrkans biskopar har en ­gemensam, politisk officiell linje undertecknad Svenska kyrkans folkvalda, i ­stället för individuell frihet att undervisa med sin av kyrkan givna auktoritet. 

Biskopsmötet är varken presstalespersoner eller valda för att föra gemensam politik. Formen för deras kommunikation gör däremot att det framstår som att så vore fallet.

Andreas Holmberg argumenterar på ett mer personligt plan än vad pressmeddelandets form gör möjligt. Genom att Andreas Holmberg själv tar ställning, och förklarar hur han har vägt sina ord, framträder han inte bara som en bland andra ämbetsbärare. Kanske gör han då det som biskopsmötet egentligen borde. 

När biskopsmötet uttalar sig skriver de, måhända också med hjälp av ett ­antal tjänstepersoner, ett gemensamt ställningstagande som samtliga under­tecknar. I samband med de uttalanden som ­biskopsmötet gett om kriget mellan ­Israel och Hamas har samma bild figurerat:

Biskoparna har gått ut från ärkebiskopsgården och står uppradade mot en vägg med bistra miner. De visar sig för omvärlden men samtalet mellan dem når aldrig ut. 

Men det intressanta är inte den text som biskoparna lämnar ifrån sig, utan diskussionerna de har på vägen dit. Hur väljer de sina ord? Är alla biskopar ens överens om att det är nödvändigt att just de kommenterar världspolitik? Vad kan de enas om? Hur lyssnar de då på varandras perspektiv? Kyrkan som tolkande gemenskap framstår som stum när biskopsmötet kommunicerar med allmänheten som sin egen organisation i stället för att uppträda som individer.

En vanlig uppfattning i dag är att polariseringen mellan människor blir hjälpt av att ledare säger så lite som upprör som möjligt. Och visst, med de starka åsikter som finns i såväl kyrka som samhälle är risken att Andreas Holmberg nu idoliseras av ett läger och demoniseras av ett annat. Han har därför ett ansvar att efter sitt uttalande bemöta kritik och ställa sig till förfogande för samtal. 

Men i en delad opinion finns också många som tvekar, som tystnar i det flöde som kombinerar groteska nyheter med en politiserad debatt. De behöver mer än formellt paketerade, och därför ofrånkomligt polerade, ställningstaganden. De behöver ett levande samtal där insatta parter är mindre rädda att komma på kant med någon makt än att argumentera från samvetet – oberoende vilka intressen som väljer att utnyttja deras ståndpunkter.

Genom sina pressutskick har biskoparna redan deklarerat att de gärna är opinionsbildare i frågan, att de som individer och Svenska kyrkan beblandar sig med politik. Och deras krav är inte anspråkslösa, det är däremot framtoningen när de tillsammans står på led – trots att biskopen är symbol för en enhet som överlever oenigheter.

Nästa gång biskopsmötet gör ett så kallat gemensamt uttalande, kunde detta vara ett framgångsrecept i stället för att konferera i det tysta:

Slå på micken, stryk manuset, släpp sargen, sänd! Låt sedan allmänheten komma med sina remisser.

Fanny Willman, ledarskribent