Biskopsmötets uttalande går halvvägs till mötes

Ett efterlängtat uttalande kom förra veckan från biskopsmötet gällande kriget i Gaza. Att lidandet i kriget är oacceptabelt, att splittringen också här i Sverige har ökat sedan oktober förra året, och att vi här i Sverige har till uppgift att värna liv och fred.

Kriget är mer än oacceptabelt, det är omänskligt förödande, och det finns egentligen inga ord som är nog för att beskriva smärtan hos de tusentals drabbade människor som är landsförvisade och lever i fullständig misär. Biskopsmötets uttalande går halvvägs till mötes när det gäller att stå upp för freden.

För att till fullo sprida hopp och vara en aktör av tyngd, bör Svenska kyrkan också ställa sig bakom och framföra ett krav på vapenembargo mot Israel. Det saknas i biskopsmötets uttalande.

Det krävs mod att i denna fråga våga ställa reella krav. Därför behöver Svenska kyrkan att dess företrädare går före och också agerar i enlighet med det uttalande de gjort. Att främja fred börjar med att säga nej till vapen och dess tillgång. Och hur orkar vi leva och vara kyrka och förkunna hopp i en värld som är så splittrad och präglad av oenighet, död och maktkamp? En psalm kom till mig i veckan med orden: ”När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.”

Det är psalm 57 i psalmboken som är skriven av Olov Hartman. En välkänd psalmskrivare, präst och författare. Olov Hartman lyfte i sitt arbete fram den viktiga kontaktytan mellan kyrkan och samhället. Han drog sig inte för debatt och ville göra kyrkan till centrum för debatten. Det är en vägvisare för oss nu i Svenska kyrkan när vi på många sätt tycks ha blivit så neutrala och osäkra åskådare till det krig som pågår varje dag. Av rädsla för att stöta sig politiskt har kyrkan gjort vaga uttalanden om kriget i Gaza, när vår röst egentligen behövs mer än någonsin. Den profetiska rösten från kyrkan får inte låta sig bli skrämd av missförstånd eller politik. Kristus har kallat oss att vara jordens salt, det betyder att vi behöver vara modiga och våga gå utanför det neutrala.

Att vara förkunnare av Kristi sanning, evangeliet, samtidigt som vi bevittnar världens sönderfall, det är också att vara obekväm och väcka debatt. Får vi debatten inom kyrkan är det bra, med mod och raka ryggar ska vi vara en fristad bortom oron, och en plats där sanningen får tala. Våra biskopar behöver gå före oss och kräva ett vapenembargo. Då agerar vi också för freden på ett konkret sätt.

Vi talar också om vikten av att särskåda alla källor av nyheter, men det finns inga nyheter som förnekar att över 10 000 palestinska barn har dött i Gaza av den israeliska armén. Om vi låter det stanna därvid, tusentals barn har bragts om livet, med vapen som världen förser Israel med. Om vi i Svenska kyrkan förkunnar fred och vapenvila är det också vårt uppdrag att modigt stå bakom ett vapenembargo mot Israel. Kyrkans röst är ett värn för sanningen.

Nathalie Olivefalk, präst