Dags att utvärdera storpastoraten i Svenska kyrkan?

Nu har ännu en undersökning gjorts av arbetsmiljön och förtroendet för ledningen i Svenska kyrkan i Malmö – Svenska kyrkans största pastorat. Åter igen visar denna på bristande förtroende för såväl kyrkoherde som ledningsgrupp. Kyrkmedarbetare upplever att de har stöd från kollegor och glädje i arbetsuppgifterna men inte från de som leder och styr pastoratet. (Se artiklar i Sydsvenskan 21 och 22 januari 2023.)

När Malmö pastorat sjösattes 2014 med större fokus på samverkan mellan de befintliga församlingarna underströks vikten av att fortsatt ha kvar de lokala perspektiven. Att det tidigare fanns brist på samverkan och att församlingsgränserna gjorde samarbete svårt och byråkratiskt fick många av oss att tro på den nya modellen där vi skulle se till stadens bästa och samtidigt arbeta lokalt med relationer och möten.

Redan från början skavde det på vissa håll när församlingarna gjordes om till större enheter och befintliga kyrkoråd ersattes av verksamhetsråd och övergripande församlingsråd. I vissa församlingar upplevde engagerade förtroendevalde sig avpolletterade och utan makt. På andra platser gick förändringen utan större friktion.

När vi nu skriver 2023 är det lätt att konstatera att människors drivkraft och engagemang i de lokala kyrkorna de facto monterats ner. Den kompetens som faktiskt fanns i flera kyrkoråd har inte tagits tillvara och många eldsjälar har lämnat sina uppdrag. Lokala kyrkmedarbetare, som tidigare varit drivande i den lokala utvecklingen, är nu hänvisade att följa centrala direktiv för arbetet. Detta innebär ofta att kostymen skaver eller sitter illa eftersom kyrkorna i Malmö är olika vad gäller såväl kontext som teologisk inriktning

Ledningen är centraliserad och institutionaliserad vilket innebär att makten ligger hos ett fåtal personer (kyrkoherde, församlingsherdar och olika administrativa chefer samt ett centralt kyrkoråd). Enligt uppgift ska församlingsherdar i den nya organisationen som nu arbetas fram ägna halva sina tjänster åt pastoratsövergripande uppgifter. Spänningen mellan det centrala och lokala blir ännu tydligare.

Jag var präst i Malmö under elva år och de sista åren kändes det på flera sätt som att arbeta i företaget Svenska kyrkan. Ett exempel är hur ”begravningsfrågan” gått från att vara en lokal angelägenhet till att istället ”lösas på pastoratsnivå”. Konkret innebär det att präster och musiker begraver runt om i hela Malmö. Argumentet för detta är att det för många inte spelar någon roll vilken kyrka prästen kommer ifrån. Visst kan detta stämma i flera fall men det blir pastoralt problematiskt. Det finns flera kyrkor där den lokala förankringen varit och är mycket viktig, t.ex. i Tygelsjö, Bunkeflo, Limhamn, Husie och Oxie. Församlingsborna där förväntar sig och vill möta sin lokala präst vid kyrkliga handlingar. En annan problematik är att det blir svårare att följa upp begravningarna. Vi är många som tidigare följde våra sorgehus i leva-vidare grupp och senare kanske mötte dem i olika öppna verksamheter eller gudstjänster. När församlingsförankringen inte längre är tydligt blir detta svårare.

Min erfarenhet och därmed mina exempel är hämtade från Malmö pastorat men syftet med min text är inte att inte kritisera Malmös ledning specifikt eftersom jag vet att liknande problem finns i andra storpastorat. Till detta kommer den fokus på nya administrativa system som Svenska kyrkan lånat t.ex. från new public management där kontorstid plötsligt är utgångspunkten för prästers och kyrkomusikers schema. Vår kallelse till kyrklig tjänst och att var tillgängliga för människor i olika livssituationer ställs i kontrast till en kultur där vi primärt ska räkna timmar och lägga fokus på formen mer än innehållet. När övriga arbetslivet går mot mer flexibla lösningar och möjligheten att ibland arbeta hemifrån förväntas kyrkmedarbetare på vissa håll vara på plats under kontorstid kl. 8-17. Vi verkar förvänta oss att människor kommer till oss när vår uppdragsgivare, Jesus Kristus, faktiskt sa till oss ”gå UT…”.  För präster och kyrkomusiker, yrkesgrupper som kan ha behov av en viss konstnärlig frihet, innebär det dessutom ofta otrivsel. Så ser vi också hur flera storpastorat har svårigheter att rekrytera och behålla personal.

Det är helt klart så att vi står inför stora ekonomiska utmaningar i vår kyrka. När våra trogna medlemsgenerationer födda på 1940- och 50-talet går ur tiden kommer vi tappa många medlemmar och därmed också vår ekonomiska bas. Undersökningar kring medlemskap visar att yngre generationer ser mer flexibelt på sitt medlemskap och vi kan därmed inte räkna med att ha den stabila ekonomiska situation vi länge har haft.

Därför måste vi tänka till kring vad det innebär att vara kyrka och framför allt reflektera teologiskt kring de vägval vi gör här och nu. Är stordrift och gemensamma administrativa system den väg vi ska gå för att räcka evangeliet till nya generationer? Hur bygger vi relationer i storpastoraten när den lokala förankringen för kyrkmedarbetare rationaliseras bort? Hur tar vi tillvara människor engagemang när besluten tas allt längre bort från deras lokala kyrka?

En annan viktig fråga är vad som krävs av framtidens medarbetare i vår kyrka? Vad innebär det att vara kallad till präst, diakon eller annan kyrkmedarbetare när formen vi går in i känns fjärran från det vi med all säkerhet från början längtade efter:  att ge liv vidare, att visa något av Gud genom att räcka sakramenten och ordet till människor, att genom musik eller tjänande och profetisk diakoni möjliggöra gudsmöten.

Det har lagts otroligt mycket tid, pengar och kraft på att forma storpastoraten de senaste åren. Det samma gäller för fortbildningar i diverse ekonomiska och administrativa system. Att hitta vägar till en hållbar kyrka i framtiden är målet – men om vi längst vägen faktiskt missar att möta människor, Gud och varandra, vad blir det i så fall kvar?

Jag har många frågor och långt ifrån alla svar, men jag hade önskat en teologisk diskussion och reflektion kring var vi som kyrka är på väg och vad de senaste årens vägval har gjort och gör med oss som kristna och kyrkmedarbetare.

Lena Löwendahl Kjellström,
präst i Lomma (i Malmö 2009-2020)
Teol. dr, religionssociolog