Borde man dela upp vissa av storpastoraten?

I Svenska kyrkan blir antalet församlingar färre. Sammanläggningarna fortsätter och storpastorat har blivit en allt vanligare lösning, där fler kyrkor och församlingar samlas under en och samma kyrkoherde, församlingsinstruktion och centralt kyrkoråd. De ekonomiska enheterna i Svenska kyrkan skiljer sig åt avsevärt i storlek. Bara i Lunds stift har Malmö pastorat med sina sex församlingar drygt 80 gånger fler i tillhöriga än vad som är fallet i Kiviks församling.

Alltför små ekonomiska enheter är inte heller det bra. Enprästspastorat, som funnits tidigare var för sårbara och hade inte tillräcklig ekonomisk bäraktighet. 

Det går inte heller att kategoriskt invända mot att frivilligt lägga samman församlingar med liknande karaktär om det sker ordnat och sansat för att kunna bibehålla eller utveckla en verksamhet som annars inte vore möjlig. Men frågan är varför utvecklingen idag i princip är helt enkelriktad? Historiskt förekom det att församlingar och upphörde och lades samman när befolkningsunderlaget minskade. Men det hände också att nya församlingar och pastorat bildades när urbaniseringen tilltog och nya bostadsområden växte fram. Så var fallet under rekordåren och miljonprogramsåren. För att fullgöra kyrkans uppdrag behövdes nya församlingar. Varför är detta omöjligt idag? Det finns flera nybyggda bostadsområden som förmodligen haft en starkare kyrklig närvaro, om man vågat tänka en så radikal tanke som att här finns underlag för egen församling.

Andra samfund är inte lika enkelriktade som Svenska kyrkan i sin ambition att enbart dra ned på antalet ekonomiska enheter. Kyrkor och församlingar läggs ned, men dörren är inte stängd för att bilda nya församlingar. När katolska kyrkan förvärvar Johannes kyrka i Stockholm blir det förmodligen en ny församling - istället för att den skulle sortera under St Eugenia på Södermalm. Och Equmeniakyrkan satte 2017 upp en vision om att plantera 50 nya församlingar fram till 2025.

Det sker församlingsplaneringar i Svenska kyrkan också, det är sant, men den svenskkyrkliga verkligheten är annorlunda, och den gudstjänstfirande församlingen hamnar lite väl ofta i skuggan. Växjöbiskopen Fredrik Modéus och biträdande stiftsdirektor Richard Bonnevier har verkligen en poäng i att sätta fokus på den gudstjänstfirande församlingen. Det är kanske inte nödvändigtvis förarbetena av Närhet och samverkan som det är fel på. Ett pastorat har flera församlingar gemensamt, inte tvärtom: att ett pastorat har sina församlingar.

En fråga som man måste få ställa sig är om en ekonomisk enhet kan bli alltför stor?  Kanske borde biskopar, stiftsstyrelser, och kyrkoråd ibland åtminstone föra ett teoretiskt resonemang: Borde man dela upp vissa av storpastoraten?

Svaret behöver inte nödvändigtvis vara ja, men det finns ibland strukturella och organisatoriska problem när avståndet mellan kyrkoråd, kyrkoherde och församling blir alltför stort. Ärkebiskop Martin Modéus vill inte uttrycka sig för svepande om storpastoraten,  men förnekar inte problemen, och säger att “det som kritikerna ser är en verklighet”. 

För att de som står inför sammanläggningar ska våga följa Jonas Lindbergs uppmaning om att inte “rädas förändringen” krävs det inte enbart att man lär sig av vad som inte fungerat, utan också att hitta lösningar på problemen som många gånger drabbar storpastoraten. Om en liten församling missköts är det möjligt för en biskop och stiftsstyrelse att gå in och styra upp, men vad händer om en stor ekonomisk enhet missköts? Då kan stiften inte göra något annat än att be.

Marcus Romedahl
ledamot av kyrkomötet, Lunds stift.