Den som fått makt släpper den inte gärna

Nu är det i runda tal ett år kvar till nästa kyrkoval i september 2025. Valet som sker är precis som övriga val baserat på tre olika nivåer genom direkta val till församlingar eller pastorat, stift och kyrkomöte. Allt vore väl, om samarbetet mellan människor fungerade lika bra i kyrkomötet som det gör i stiften och lokalt. Skälet till att det fungerar bättre lokalt är att där inte avgörs några teologiska eller övergripande organisatoriska beslut. 

På lokal nivå ser man till och med goda tendenser till tillitsskapande gemenskaper. Problemet i kyrkan är att det i kyrkomötet, där de tunga besluten tas, råder en atmosfär där allt är bra bara de sekulära politiska riksdagspartiernas (SPR) samhällspolitiska åsikter får komma på tal och drivas igenom, oavsett om de är helt ointressanta för kyrkan i övrigt. 

Att det blivit så här beror på att SPR har erövrat valmandatet att få bestämma och styra i kyrkan. Troligtvis är inte den trofaste kyrkomedlemmen medveten om att det är så här det går till, och att det är så enkelt att ockupera Svenska kyrkan. I synnerhet som partierna smart nog ändrar benämning för sina kandidater som nu företräder en nomineringsgrupp, däremot under samma politiska beteckning: S, C och SD. Andra politiska partier har valt att särskilja det ännu mer
genom att kalla sig till exempel Vänstern i Svenska Kyrkan, VISK. Det ser lite oskyldigare ut för den vanlige kyrkomedlemmen som ska rösta.

Dessa nomineringsgruppers finansiering av kyrkoval upprätthålls raka vägen från politiken. Tycks vara en hel del pengar. Verkar det komplicerat, så är det avsikten.

Vad betyder då detta för kyrkans strategiska arbete? Jo, att arbetet i kyrkomötet blir koncentrerat till de samhällspolitiska åsikter som riksdagspolitiken vill driva. Att ändra på detta och driva kyrkofrågor i stället är inte lätt, då biskoparna sitter på läktaren med ansvar för läronämnden och invalda präster företräder sina nomineringsgruppers åsikter där den tuffa partipiskan råder. 

Här behöver man ställa sig frågan vem som företräder kyrkans intressen i en sådan här kyrkomötesmiljö. Ett är absolut klart, att inte är det de SPR-nomineringsgrupperna, som nu styr i Svenska kyrkan, som tar det ansvaret. De har fullt upp med alla sina egna samhällsproblem och att behålla makten eller driva ”kyrkokultur”. De som tar ett reellt ansvar för kyrkan är de politiskt obundna nomineringsgrupperna. De grupperna är uppbyggda av personer som verkar nära kyrkan och som söker ansvar att ta över S och C:s dominans, men motståndet är stort. Har man erövrat makten vill man inte släppa taget. 

Vill man kyrkan väl, behöver därför många medlemmar tänka om i kommande kyrkoval. Med den här kyrkostrukturen är det inte konstigt att kyrkomedlemmarna blir vilsna. De litar ju på att deras vanliga partival ska främja kyrkans väl. Här behövs ett nytt tänk ifall en förändring ska kunna ske och kyrkan överleva på sikt.

Ett nytt valsystem, med direkt val till kyrkofullmäktige och indirekta val till stift och kyrkomöte är ett lovvärt förslag, som nu ligger som utredning, men först krävs ett utökat mandat i det kommande kyrkovalet i september 2025. Låt oss kyrkomedlemmar, vi som röstar, höja blicken och lära och förstå lite mer om kyrkans övergripande organisation och styrning, för att därefter i kommande kyrkoval hjälpa Svenska kyrkan att vara ”den kyrka” den förtjänar att vara för oss medlemmar och alla övriga som värnar om den.

Leif Larsson, förtroendevald POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan)

HÄR svarar Vänstern i Svenska kyrkan