Det behövs ansvarsutkrävande i konflikten Israel-Palestina

Sorglig är den till synes oändliga konflikten i Israel och Palestina. Situationen är svår, våldet ökar och allas säkerhet äventyras. Förlorare är alla israeler och palestinier som tror på en rättvis lösning på konflikten och en gemensam ekonomisk och social utveckling i både Israel och Palestina. Resultatet i det israeliska valet har stärkt politiker som inte är intresserade av kompromisser och förhandlingar för att nå fram till en varaktig och rättvis fred.

Det som pågår är en tragedi, där vanliga människor, inte minst på ockuperad palestinsk mark, dagligen utsätts för kränkningar och attacker av israeliska bosättare. Det här var mycket påtagligt när jag och några svenska biståndskollegor nyligen reste runt på Västbanken. Vi besökte en by norr om Ramallah, där byns lokala utvecklingskommitté tvingats inrätta dygnetruntbevakning av det växthus som de byggt med medel från biståndsorganisationen We Effect, för att aggressiva bosättare hotar att förstöra det. Och härom veckan, i en liten palestinsk by på södra Västbanken, där flera av byborna är engagerade i ett lokalt utvecklingsprojekt med stöd från Act Svenska kyrkan, förstörde bosättare mer än 300 olivträd. Både israeliska och palestinska intellektuella och människorättsorganisationer är mycket bekymrade över den systematiska straffrihet som råder för bosättarna. Många vittnar om att den israeliska militären varken ingriper eller skyddar palestinska bybor när dessa attacker inträffar.

Många palestinier upplever den palestinska myndigheten som maktlös och som intet har att sätta emot när Israel fattar kontroversiella beslut som berör aktörer på palestinska området, nyligen exemplifierat med terrorstämplingen av sex palestinska människorättsorganisationer. Israel har inte presenterat några officiella bevis och terrorstämplingen har underkänts av både USA och EU. Det palestinska civilsamhället blir också alltmera uppgivet när palestinska demokratiska val skjuts upp gång på gång, att förnekas möjligheten att rösta leder till apati och förlorat framtidshopp. Det innebär också att palestinska ledare och beslutsfattare inte kan ställas till svars för missförhållanden och brott mot mänskliga rättigheter. De dagliga orättvisorna på ockuperat område skapar också en perfekt jordmån för hat och våld. Unga människor som inte ser någon framtid riskerar att värvas till olika extremistgrupper, som inte drar sig för att attackera civila israeler.

Den politiska utvecklingen i Israel är också mycket oroande. Därför är det viktigt att utveckla resonemanget om Israel som Mellanösterns enda fungerande demokrati. De senaste 20 åren har religiösa och nationalistiska extremistpartier ökat sitt inflytande. Det innebär att stödet för fred och samexistens med palestinier har minskat dramatiskt i det israeliska parlamentet. Det är sant att det finns mycket att vara glad för i Israel, som återkommande demokratiska val och den relativa friheten för människor att forma sina liv och älska den man vill. Det är också möjligt för palestinier med israeliskt medborgarskap att delta i de israeliska valen och på sätt påverka sin framtid. Samtidigt innebär utfallet i det senaste valet att det finns en stor risk för att den nya regeringen undergräver oberoendet för rättsväsendet, försämrar möjligheterna för palestinier i Israel och kraftig expanderar bosättningarna på ockuperad palestinsk mark.

Vi har ingen annan demokrati som i mer än 50 år upprätthållit en militär ockupation av ett annat folk, och där det inte går att se något slut på ockupationen. Unga israeler som deltagit i den obligatoriska militärtjänsten på ockuperat område vittnar om grymma och omänskliga bemötanden av palestinier till exempel vid de husrannsakningar och husdemoleringar som ofta äger rum på Västbanken. Med nya hårdföra partier i Israels nya regering riskerar detta att förvärras ytterligare.

Vi behöver diskutera och analysera den faktiska politik som Israel för, dels mot palestinier med israeliskt medborgarskap, dels som militär ockupationsmakt på palestinska områden, och att det självfallet inte är antisemitism att kritisera en politik som kränker de mänskliga rättigheterna för palestinier, eller att delar av denna politik faktiskt liknar en aktiv separationspolitik. Att inte kunna diskutera det som dagligen händer under ockupationen eller gentemot palestinska medborgare i Israel, med hänvisning till att det är antisemitiskt eller Israelfientligt, är att allvarligt undergräva yttrandefriheten och ett öppet, demokratiskt debattklimat. Vad som dock står helt klart är att en fortsatt ockupation riskerar Israels långsiktiga säkerhet. Det skapar akut otrygghet för palestinska samhällen, men som så många israeler lyfte under min resa – det eroderar också grundläggande demokratiska värderingar i det israeliska samhället.

Erik Lysén
Chef Act Svenska kyrkan