Det korta svaret är ja, en diakon kan bli biskop

Varför ska en diakon nomineras till biskop? Kan en diakon bli biskop? Får en diakon bli biskop? Måste inte en biskop vara prästvigd? Det är några av de frågor som Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap har fått under de senaste månaderna då Skara och Härnösands stift har haft biskopsnomineringsval.  
 
Det korta svaret på dessa frågor är ja, en diakon kan bli biskop. Enligt Kyrkoordningens 30 kap 2 § hindrar inte ett val av en diakon eller icke vigd att bli vald till biskop och då behöver en prästvigning i så fall föregå biskopsvigning. Däremot finns det inte en tradition av att en diakon eller en icke vigd väljs till biskop och det är få gånger i historien det har inträffat. 
 
Den kyrkliga ämbetsstrukturen växte fram under de första två århundradena. I början var det ett tvåledat ämbete, biskop och diakon, och i fornkyrkan var det många diakoner som blev biskopar. Kyrkans struktur idag med det treledade ämbetet är förhållandevis ny, där uppdraget i ett av biskopsbreven och inledningen av vigningslöftena beskrivs på följande sätt:  ”Vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet och för kyrkans uppdrag utifrån detta evangelium, som skall gestaltas i såväl ord som handling.” (Biskopsbrevet Kallad till präst och diakon i Svenska kyrkan, sida 19)
 
Vigningstjänstens roll förstärktes 1982 då Kyrkornas världsråds kommission för Faith and Order (Tro och kyrkoordning) antog det så kallade BEM-dokumentet, Baptism, Eucharist and Ministry (Dop, nattvard och ämbete) i Lima. Syftet med mötet i Lima var att beskriva vad som är gemensamt för kyrkorna, och på sätt och visa på kyrkans enhet. I BEM-dokumentet beskrivs diakonens roll som en länk mellan kyrkan och världen, en roll som får konsekvenser för kyrkans inre liv och som avspeglas i gudstjänst, administration och styrande roller: I BEM
kan vi läsa följande:  
 
”Diakoner representerar inför kyrkan hennes kallelse att vara tjänare i världen. Genom att i Kristi namn ta upp kampen i samhällens och enskildas otaliga nödsituationer exemplifierar diakonerna det inre sambandet mellan gudstjänst och tjänande i kyrkans liv. De utövar ansvar inom församlingens gudstjänst, till exempel genom skriftläsning, förkunnelse och ledande av folket i bön. De hjälper till med församlingens undervisning. De utövar ett kärlekens ämbete inom församlingen. De fullgör vissa administrativa uppgifter och kan väljas till styrande ansvarsbefattningar.” 
 
Ny historia och nya traditioner skapas och det är vi glada för. Vigningstjänstens grunduppdrag är detsamma men kommer av naturliga skäl och med en självklarhet att förändras och utvecklas även framåt. Organisationen förändras. Att vara präst, diakon och biskop idag har andra dimensioner än för 100 år sedan, och det är precis som det ska vara. Att förmedla tro och hopp i vår tid kräver en flexibilitet och en förändringsbenägen organisation utan att för den skull förändra grundbudskapet som är kyrkans utgångspunkt. Att även ledningsstrukturen förändras för att bejaka det gemensamma uppdraget vi alla i vigningstjänsten fått är en logisk följd av detta. Som i alla förändringsprocesser behövs analys och vi välkomnar en diskussion om en teologiskt förankrad ämbetssyn för det treledade ämbetet. 

Diakonen ska leda församlingens diakonala verksamhet står det i biskopsbrevet Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan (sida 38) och i de nya vigningslöftena står det att diakonen ska “leda människor att gestalta evangeliet i församling och samhälle”. Diakonens tydliga ledarroll som uttrycks både i biskopsbreven och vigningslöftena anser Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap bör utredas så att det blir tydligt på vilket sätt diakonens inkludering i den treledade vigningstjänsten påverkar hela ämbetet. Om uppdragen är likvärdiga, som det står i biskopsbrevet, vad innebär det då i praktiken?  
 
Karin Ahlqvist, Hege Mari Korshavn, Maria Lundberg, Maria Mibson och Anna Moilanen, styrgruppen för Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap