Vi är vana att se på kunskap på ett sätt som ställer till det för diakonin

Diakoni är inte bara omsorg och hjälp – det är en unik kunskapsform som bör utgöra en viktig del av kyrkans gemensamma lärande. På kyrkomötets uppdrag har frågan om hur sådan kunskap kan förmedlas och förvaltats aktualiserats i samband med att tre rapporter presenterades och diskuterades vid konferensen Diakonins kunskap i Uppsala nyligen. Även om det finns flera svar på frågan är en sak nödvändig: att förstå diakonins kunskap och ta dess särskilda karaktär på allvar.

När frågan diskuterades i Uppsala lyfte jag fram den belgiska vetenskapsteoretikern Isabelle Stengers som har pekat på de begränsningar som följer av den moderna vetenskapens betoning av distans och mätbarhet för att skapa kunskap. För att möta dagens utmaningar behöver vi, enligt Stengers, också kunskap som förutsätter närhet och delaktighet.

Följer vi en diakon i vardagen ser vi hur hen, genom omdömesförmåga, trofasthet, förståelse och handling, bidrar till förändring. Diakonens delaktighet och agerande skapar kunskap som inte enbart är intellektuell, utan involverar kroppsliga erfarenheter, känslor och relationer och förutsätter nätverk av relationer. Det är en kunskap som är förankrad i det konkreta och präglad av strävan efter att förändra.

Den kan sammanfattas med socialpsykologen Kurt Lewins bevingade ord ”om du verkligen vill förstå något, försök att förändra det”. Stengers insikter hjälper oss därmed att förstå och erkänna värdet av diakonins kunskap – en kunskap byggd på närvaro, delaktighet och engagemang i människors liv.

Vi ser liknande mönster i evangeliernas berättelser, där kunskapen om evangeliet framträder genom att personer upplever förändring i mötet med Jesus från Nasaret. Genom historien har människor återvänt till dessa berättelser för att söka kunskap om Guds frälsande och försonande närvaro och där funnit kallelsen till tjänst för sin nästa.

Diakonin är en ofrånkomlig del av kyrkans sätt att gestalta och förstå evangeliet vilket också innebär att diakonins kunskap bör vara en ofrånkomlig del av kyrkans teologiska arbete. Kyrkan kan inte förstå sig själv och sitt uppdrag utan den kunskap diakonin bidrar med. Så hur kan då kyrkan ta till vara, främja och förmedla denna kunskap?

Diakonins särskilda kunskapsformer förutsätter relationer och förtroenden som byggs upp över tid i lokala sammanhang och nätverk – utan dessa relationer förlorar kunskapen sin förankring och trovärdighet. Den är tydligt förankrad i det lokala och låter sig inte med lätthet samlas in eller sammanfattas av centrala aktörer. Detta behöver kyrkan – i församlingar, stift och nationell organisation – förhålla sig till för att kunna utveckla förhållningssätt och metoder som kan integrera kunskapen i ett gemensamt lärande. På så sätt kan kyrkan ge ett relevant och bidrag till arbetet för det gemensamma goda.

För församlingar handlar det om att skapa konkreta sammanhang där erfarenheter från diakonin kan tas till vara i ett pågående lärande för anställda medarbetare, förtroendevalda och församlingstillhöriga. Det väcker också frågor om vad det betyder att vara kyrka och församling, och hur teologins roll kan förstås. Här finns det, vilket framgår av rapporterna från kyrkokansliet, relevanta metoder som kan vara till hjälp.

För stift och den nationella organisationen krävs ett pågående samarbete med personer och grupper som är verksamma i diakonalt arbete för att utveckla metoder som kan främja och förmedla diakonins kunskap. Den senaste konferensen i Uppsala och den nya hemsida (Utforska diakoni) som har lanserats är goda initiativ. Men det krävs också andra och mer djupgående former för samverkan och dialog. 

Även vi som utbildar medarbetare för tjänst i kyrkan och bedriver diakonirelevant forskning behöver utmanas av diakonins särskilda kunskapsformer – hur rustar vi medarbetare för de olika yrkesprofilerna som kan integrera diakonins kunskap i församlingens och kyrkans gemensamma lärande? Hur lär vi ut och formar färdigheter för att på kreativa sätt förankra teologisk reflektion i diakonins erfarenheter? Hur skapar vi relevanta fortbildningar för de som redan är i tjänst?

Diakonins värde för samhälle och kyrka är omätbart. Det betyder inte att vi inte kan kommunicera eller förmedla diakonins kunskap – men det måste ske på sätt som tar dess särskilda karaktär på allvar. För det krävs kreativitet, mod och samverkan.

Kyrkan har här stora möjligheter att bidra med något unikt för att möta samtidens komplexa utmaningar.

Jonas Ideström, professor i praktisk teologi vid Enskilda Högskolan Stockholm