Hållbar diakoni i en föränderlig tid

”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” (Matt 9:36.) Jesus uppmanar på många ställen sina följare att tänka på skyldigheten att hjälpa behövande genom att till exempel sälja allt man har och dela ut åt fattiga, ett radikalt bibelcitat som tydligt pekar ut riktningen för en kyrka i Jesu efterföljelse. (Luk 18:22-23)

Som diakon möter man medmänniskor som kämpat i åratal med psykisk ohälsa, existentiell ångest, en ekonomi som inte går ihop, ofrivillig ensamhet och isolering, svåra förluster som arbetslöshet, sjukdom eller nära anhörigs bortgång, flykt från krig och mycket annat. Ofta har personen fått otillräcklig eller ingen hjälp från myndigheter eller vårdapparaten och trillat mellan alla tänkbara stolar. Kyrkan blir sista instansen, ett halmstrå där man uttalar orden; ”jag orkar inte längre”, allt oftare.

Hur ska vi fortsätta möta medmänniskor som förlorat hoppet och tilltron till det välfärdssamhälle som nu brister på väsentliga punkter i omsorgen om de allra mest utsatta? Hur ska vi vara trovärdiga som kyrka i Jesu Kristi namn?

Det är angeläget att vi som arbetar i kyrkan nu seriöst reflekterar över vår roll och tar nödvändiga steg för att bevara och utveckla väl fungerande strategier för att kunna genomföra det uppdrag Kristus gett oss – att älska varandra. Detta vårt grundläggande åtagande, kärleken till nästan, förutsätter kontinuerligt arbete för social rättvisa vilket även inkluderar att vara röstbärare åt de som saknar möjlighet att stå upp för sig själva. Att vara en kristen kyrka innebär att på olika sätt bistå behövande människor i själslig, psykisk och materiell nöd och utsatthet.

Idag ställs saker och ting på sin spets för många människor, föräldrar har inte mat att ge sina barn, fattiga pensionärer kan inte betala sina räkningar, barnfamiljer och äldre vräks från sina hem. Samhället har förändrats radikalt på många sätt under relativt kort tid. För att levandegöra Jesu kärleksbudskap behöver Kristi omsorg om medmänniskan ständigt utvecklas utifrån den kontext den är en del av vilken är i oavbruten förändring. Som kyrka har vi inget formellt ansvar för människors svåra psykiska och ekonomiska förhållanden. Ändå har vi ett ansvar som samhället också förväntar sig att vi ska ta. Det handlar om att tveklöst stå upp för den utsatte, den fattige, flyktingen och barnen. Hur ska vi annars kunna kalla oss kristna?

Utmanande och kanske svårt, alternativet är dock en kyrka som förlorar sin trovärdighet och relevans i en samtid präglad av allvarliga kriser och allt större socioekonomisk ojämlikhet och existentiell nöd. Trädet känns igen på den frukt det bär, en kyrka i Jesu namn behöver i allt värna Andens frukt i en värld där medkänsla och solidaritet blivit bortglömda begrepp.

Vi har en möjlighet att även framöver göra skillnad och profilera oss som en sann folkkyrka, det vill säga en kyrka för alla under livets olika omständigheter. Jag vill uppmuntra till samtal om vad som krävs för en hållbar diakoni till det bästa för såväl de som söker oss som för vår kyrka.

Med kärlek och uthållighet behöver vi fortsätta att ta emot alla dessa tårar och se det som vår välsignade uppgift; att sprida hopp, dela med oss och bära varandras bördor. När vi tar emot en människa i nöd tar vi samtidigt emot Kristus själv. Tårar som faller i god jord kan genom Guds försorg börja gro och växa till något oväntat, ge nytt liv och ibland bli till tårar av glädje. Det är en nåd att få tjäna Jesus i en medmänniska trots den stundtals ofrånkomliga känslan av otillräcklighet.

Den hemlöse behöver tak över huvudet, den som längtar efter tro och mening eller lider av psykisk ohälsa och sorg behöver dela sina tankar och känslor med någon som lyssnar med hjärtat, den som står utan mat behöver en matkasse. Som kyrka kan vi förmedla både andlig och konkret tröst och hjälp.

Jag ber om att Jesu uppmaning och hans levande exempel att bistå den som är i nöd ska vara en starkt lysande ledstjärna för vår kyrka idag, att orden om kärlek till nästan må förverkligas i mötet med den som lider.

Maria Stade
Diakon