Ingen motsättning mellan akuta insatser och den profetiska rösten

REPLIK

på debattartikeln ”Ska Svenska kyrkan bli en välgörenhetsorganisation?

En liten förortsförsamling hamnar gång på gång i riksmedia – är inte det profetisk diakoni om något? På grund av våra akuta insatser blir vi samtidigt en röst för de utsatta.

Den profetiska rösten är viktig för att uppnå förändring i samhället, men den förändrar inte de akuta situationerna här och nu. Vi ser heller inte motsättningen mellan akuta insatser och den profetiska rösten. Det är snarare olika sidor av samma mynt. Det handlar om trovärdighet. Och att se vår nästa. I ”Ett biskopsbrev om diakoni” skriver biskoparna: ”Till diakonins profetiska sida hör att våga pröva och ge positiva exempel på hur god medmänsklighet kan stärkas i vårt samhälle. Erfarenheten säger oss att exemplets makt är stor. Erfarenheten säger också att det är enklare att ställa sig vid sidan och peka på allt som är fel än att våga engagera sig för att bygga det goda i samhälle och kyrka. Att som kyrka vara delaktig i att forma goda exempel ger trovärdighet.” Om vi inte utför akut hjälp, på vilket sätt kan vi då bli en trovärdig profetisk röst? Det finns en risk att vi distanserar oss från människors verklighet när vi säger att det inte är vårt uppdrag.

Dagligen lotsar vi människor rätt i en rörig värld men det räcker inte. Skyddsnätet som vi trodde fanns är inte kvar. Vi möter alltför ofta människor som hamnar i kläm mellan olika myndigheters krav – krav som inte är kompatibla med varandra. Dessa människor gör allting rätt men i slutändan blir det ändå fel, med resultatet att de varken får hjälp eller bidrag. Hur ska dessa människor klara sig tills vår profetiska röst slagit igenom? Det är viktigt att vi gör professionella bedömningar av människors ekonomiska behov och har ”hjälp till självhjälp” som mål, men det finns också en tendens i dagens samhälle att lägga allt ansvar på individen i stället för att se de strukturella problem som finns. Vi löser inte detta med ett samtal.

I biskopsbrevet står vidare: ”Diakoni är alltid kontextuell. Den uppstår som ett svar på de behov vi möter och tar sig därför olika uttryck beroende på den konkreta situationen.” Om den konkreta situationen är akut – hur kan vår hjälp då bli annat än akut? Vad har vi för syn på vårt arbete och finns det en tendens att samtal anses vara ”finare” än att ge akut hjälp?

Beat Lindberg, diakon, Skärholmens församling

Maria Engman, Lyrén, diakon, Skärholmens församling

Marina Frisk, medarbetare inom diakonin, Skärholmens församling

Ola Osbeck, diakon, Skärholmens församling