Dialog där vi blir verkliga för varandra

REPLIK

Det finns många och ganska spretande trådar i Sameh Egyptsons debattartikel. Låt mig fokusera på en av dessa.

Egyptson är starkt kritisk till studieförbundet Ibn Rushd. Utifrån sammanhang där Svenska kyrkan har eller har haft samverkan med Ibn Rushd känner jag inte igen den bild Egyptson målar upp av studieförbundet. Vissa brister i verksamheten har förekommit, det är jag medveten om, men i min uppfattning tar Ibn Rushd dessa på allvar, som seriösa aktörer inom folkbildningen gör.

Ibn Rushd har en erkänd förmåga att nå grupper som andra har svårt att nå, som nyanlända, lågutbildade kvinnor och andra personer med kort utbildning, svag förankring på arbetsmarknaden och låga inkomster.

Värdet av att lyckas nå ut till marginaliserade grupper i samhället, även unga som riskerar tappa framtidstron, kan knappast överskattas. Det är ett arbete som är demokratifrämjande och värdet av detta bekräftas också i senaste Sverigerapporten (1/3 2024) från Förenta nationernas specialrapportör för religions- och övertygelsefrihet, där diskrimineringen och misstänkliggörandet av muslimer lyfts som ett reellt problem.

Svenska kyrkan har goda erfarenheter av samarbeten med Ibn Rushd. Vi ger dock inget direkt finansiellt stöd utan det sker just genom samverkan, både lokalt och nationellt, och ofta även tillsammans med andra aktörer. Ett exempel är utbildningssatsningen Tala väl med varandra, med deltagare från Svenska kyrkan, frikyrkor och moskéer, som 2021 lanserades av studieförbunden Sensus, Bilda och Ibn Rushd tillsammans och flera stift i Svenska kyrkan.

Andra områden där Svenska kyrkan har samverkan med muslimska och judiska organisationer, och än bredare inom interreligiösa råd (Sveriges interreligiösa råd, som 2010 initierades av förre ärkebiskopen Anders Wejryd, samlar idag 11 olika trostraditioner), handlar bland annat om att förebygga psykisk ohälsa, värna klimatet, stödja människor på flykt, arbeta mot fördomar och rasism som antisemitism och muslimhat, och att öka den allmänna kunskapen om religionens betydelse i människors liv. Det är ett arbete som stärker demokratin.

Det kan vara värt att påminna om en av riktlinjerna för möten med andra religioner som Borgågemenskapen – en gemenskap av lutherska och anglikanska kyrkor där Svenska kyrkan ingår – enats om: ”Att tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk.

Vi behöver i stället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och med god vilja”.

Detta blir möjligt när dialog och samverkan över religionsgränser byggs över tid och vi som tillhör olika trostraditioner blir verkliga för varandra. Det finns gott om evidensbaserad forskning och studier om interreligiöst arbete. Här finns inte utrymme att nämna allt, men ett exempel är det projekt som bedrivits av forskarna Maj Britt Lyck-Bowen och Mark Owen vid University of Winchester, England, och som studerat bland annat projektet Goda grannar som drivs av Katarina församling i Stockholm i samarbete med Stockholms moské och Islamic Relief. I Sverige har omfattande forskning bedrivits av, för att nämna några, Tomas Axelson vid Högskolan Dalarna, Ann-Catrin Kristiansen vid Örebro universitet och Magdalena Nordin vid Göteborgs universitet.

Kunskap och erfarenhet visar att samverkan över religionsgränser kan stärka inkluderingen och öka deltagarnas tro på att människor av olika tro kan leva tillsammans. Det interreligiösa arbetet är, som kyrkostyrelsen framhåller i Svenska kyrkans plattform för ekumenik och interreligiös samverkan (antagen 2020, ska utvärderas 2025), ett långsiktigt fredsarbete av betydelse för hela samhället.

Peter Lindvall, chef, enheten för pastoral utveckling med ekumenik, kyrkokansliet i Uppsala