Religionsdialogen är en omistlig del av kyrkans kallelse

REPLIK

Sameh Egyptson skriver i Kyrkans tidning (27/3) om religion och tro i samhället och om samarbete med muslimska organisationer och företrädare. Jag vill ge några tankar, både principiellt och utifrån ett aktuellt exempel.

I min roll möter jag många i Svenska kyrkan som är engagerade i interreligiösa möten lokalt, nationellt och internationellt. De vittnar om det interreligiösa arbetets glädje, utmaningar och betydelse, liksom om de religionsteologiska frågor som väcks. 

Kan man samtala eller samverka med någon vars syn på jämställdhet, ämbete eller andra värderingsfrågor skiljer sig från de egna? Ja, om man vet var man själv står och vad syftet är. Det är kombinationen av tryggheten i det egna och lyhördheten för den andra som är själva nyckeln till ett gott interreligiöst arbete.

Samtal och samverkan förutsätter inte att vi redan är överens om allt. Det har vi lärt oss från den inomkristna ekumeniken. Olikhet och skillnad tillhör livets villkor. Det hotar inte vår identitet som kristna utan kan snarare stärka och fördjupa den. 

Frågan om att samtala eller samarbeta trots olikheter berör inte bara trossamfund utan gäller på många områden i livet. Betyder det att samverkan och samarbete är något helt gränslöst, eller att undfallenhet är en dygd? Givetvis inte.

Erfarna religiösa företrädare, diplomater och fredsmäklare vet att integritet, tydlighet och målsättning är viktiga värden, men de vet också att dialog ofta är bättre än frånvaro av dialog. 

Erfarenheten från kristna systerkyrkor som lever i minoritetskontexter i andra delar av världen rymmer exempel på såväl förföljelse och diskriminering som god samverkan. I de fall där det finns en fungerande dialog med andra traditioners religiösa ledare är det ofta betydelsefullt för att stärka sammanhållningen och samhörigheten, inte minst för minoriteter.

Vi vet genom egen delaktighet och befintlig forskning att mycket av religionsdialogen här i Sverige handlar om att bygga vänskapsrelationer för att motverka antisemitism, kristofobi och islamofobi, samt att värna religionsfrihet och jämställdhet. Det är inte enkelt och inte alltid framgångsrikt, men vi gläds tillsammans när vi tar steg framåt. 

Egyptson hänvisar till sin avhandling ”Global politisk islam?” (2023). En avhandling är ett bidrag till ett större, pågående vetenskapligt samtal. Kyrkans uppgift i relation till akademin är inte att agera eller reagera på enskilda avhandlingar, men att hålla sig uppdaterad med det vetenskapliga fältet. Vårt engagemang vilar och ska fortsätta vila på en solid grund. Till detta hör uppföljning och utvärdering av kyrkans verksamheter över alla fält, och den äger rum kontinuerligt. 

Så till det aktuella exemplet. När det otänkbara inträffar i vårt samhälle krävs det goda relationer mellan trossamfunden och mellan trossamfunden och det offentliga. Det såg vi när det förfärliga våldsdådet ägde rum i Örebro för två månader sedan. Och tack vare att trossamfunden, både kyrkor och moskéer, redan hade goda och nära relationer med varandra, kunde man agera för samhällets bästa. 

Tillsammans med andra aktörer: kommunen, polis, hälso- och sjukvård och lokala föreningar, kunde företrädare för olika religioner och trosriktningar snabbt finnas där för dem som behövde stöd. När statsråd, veckan efter dådet, kom till Örebro togs de emot av imamer, präster, pastorer och andra interreligiösa företrädare som stod sida vid sida, vid samma bord, i en av stadens moskéer. 

Örebro visade i praktisk handling, i den mest skarpa av situationer, på vikten av respekt och solidaritet med människor av annan tro, där dialogen syftar till att skapa förtroendefulla relationer. Svenska kyrkans biskopar har ställt sig bakom denna inriktning, som finns formulerad i biskopsbrevet ”De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext” (2019). 

Kyrkomötet har i sitt uttalande ”Tematiskt kyrkomöte 2024 – Kyrkan i det offentliga rummet” understrukit Svenska kyrkans ansvar att verka för ett öppet och rättvist offentligt rum och att främja interreligiös dialog för att stärka vårt demokratiska samhälle.

Det interreligiösa perspektivet finns också i vår kyrkoordning. I inledningen till kapitlet om relationen till andra kyrkor och samfund står det: ”Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tillhörighet”.

Jag är tacksam att Svenska kyrkan har dialogpartners av olika religiösa tillhörigheter. Trots ofta tuffa livssituationer, begränsade resurser och ett polariserat samhällsklimat ägnas tid och kraft åt samarbeten över religionsgränser. Det är inte alltid lätt, men det är bra för hela samhället.

Martin Modéus
ärkebiskop i Svenska kyrkan