Domkapitlets beslut kan ifrågasättas teologiskt

Jag läser i KT nr 37 2022 att domkapitlet skriftligen erinrar en präst för att hen ”brutit mot svensk lag” genom att skydda en flykting. Bakgrunden är att Gävle tingsrätt den 18 juni dömde prästen för främjande av flykt till villkorlig dom och dagsböter. Villkorlig dom är juridiskt sett en mycket sträng påföljd som kan likställas med fängelse. Prästen själv ansåg sig ha stöd i sina så kallade vigningslöften för sitt handlande.

Jag har två invändningar mot domkapitlets beslut. Den första invändningen kan anses grundad i teologin, den andra invändningen är grundad i hård juridik, i den europeiska människorättskonventionen. Det är väl närmast en smaksak vilken invändning som kan anses mest kraftfull.

Jag börjar med min första invändning. Sedan länge är den gudomliga rättvisan och den mänskliga rättvisan åtskilda. Det är alltså viktigt att kyrka och stat inte sammanblandas. Staten bygger sitt välde med makt och våld (det jordiska svärdet). Kyrkan, nåderiket, bygger på Guds ord och sakramenten. Kyrkans kraft bygger således inte på värdslig makt eller på statens våldsmonopol. Två av varandra oberoende strukturer.

Jag anser därför att domkapitlets beslut teologiskt kan ifrågasättas. En sak är att det enligt svensk lag kan vara ett brottsligt beteende att skydda en flykting. En helt annan sak är om gärningen utifrån Kristi lära och budskap är fel och klandervärd. Att bryta mot svensk lag kan knappast per automatik anses vara teologiskt fel, utifrån de heliga källor som stipulerar guds ord. Gärningen kan de facto vara både hedervärd och helt riktig. I vissa fall måste vi alltså “följa Gud mer än människor”. Gud kan föreskriva att vi ska bryta mot människans lag.

Min första kritik bygger alltså på att domkapitlet inte synes ha prövat frågan utifrån den kristna normgivningen och etiken. Domkapitlet anför att en präst ska ”följa svensk lag” vilket enligt min mening är ett intetsägande krav, i princip ska ju alla följa svensk lag. Påståendet har därmed ingen självständig innebörd. Den som inte följer lagen kan dock straffas, vilket också hade skett i Gävle tingsrätt. Den svenska lagens krav var så att säga uppfyllda och prästen kan därför anses ha sonat sitt brott. Värdsligt sett hade prästen därmed återupprättat sin heder. Kraven på präster är dock på sätt och vis högre än på ”vanliga” människor, de måste inte bara följa världens lag utan även guds lag. Men den sista viktiga frågan undvek tyvärr domkapitlet

Min andra kritik bygger på att beslutet troligen kan vara i strid med det så kallade dubbel­bestraffningsförbudet i den europeiska människorättskonventionen. Det är nämligen inte tillåtet att både påföra en person ett straff och att för samma gärning påföra personen en så kallad ­administrativ påföljd. Det finns ett stort antal rättsfall från människorättsdomstolen som behandlar frågeställningen. Administrativa påföljder kan likställas med brottspåföljder (till exempel skattetillägg). Normalt skyddar konventionen bara personer mot statliga övergrepp, men jag förutsätter i min analys att domkapitlet binds av människorättskonventionen på grund av den gällande lagen om Svenska kyrkan. I vart fall anser jag att domkapitlet borde ha uppmärksammat det rättsliga problemet.

Avslutningsvis inser jag att min bedömning och analys kan ifrågasättas. Jag skulle därför välkomna en debatt och diskussion i frågan, som är både teologiskt och juridiskt sett mycket intressant.

Roger Persson Österman
Förste vice ordförande i kyrkorådet, ­Maria Magdalena församling 
och professor i finansrätt, Stockholms ­universitet