Anmärkningsvärt hur domkapitlet handskas med tystnadsplikten

Domkapitlen i de 13 stiften har skyldighet att ha tillsyn över präster och diakoner. Det innebär att dessa kan anmälas, utredas och dömas till påföljd. Det som bedöms är om prästen/diakonen brutit mot sina vigningslöften. Oftast handlar det om olämpligt leverne eller avvikande från kyrkans tro och bekännelse. I domkapitlet är biskopen ordförande. De bevis som används ska vara tydliga, hanteringen rättssäker. Men är det så?

Det är med stor bestörtning jag läser om det ena ärendet efter det andra vid Sveriges olika domkapitel. I det senaste har en präst anmälts till sitt domkapitel efter att han i telefonsjälavården uppgett sitt förnamn samt angett tvivel på kvinnoprästreformen.

Samtalen som är sekretessbelagda hade spelats in av konfidenten. Dessa samtal ska bland annat ha handlat om begångna brott. De inspelade samtalen har skickats till domkapitlet i Linköping som vidarebefordrat dem till Strängnäs. Åtminstone de båda stiftsjuristerna vid respektive domkapitel har lyssnat på dessa sekretessbelagda samtal.

En sekretess som aldrig kan brytas ens med konfidentens tillåtelse. Detta kan inte vara i samklang med lagar och regelverk. Ändå används dessa samtal som bevis och underlag för att ge prästen en påföljd med tre års prövotid. En dom som Överklagandenämnden fastställt.

Skulle dessa bevis hålla vid en domstolsförhandling? Man har också brutit sekretessen på ett sådant vis att juristerna fått kännedom om brott de kan vara skyldiga att anmäla. De vet vem konfidenten är. Det är inte i konfidentens intresse att dessa samtal avlyssnats av andra.

Vad gäller det som angetts som prästens brott så är det riktigt att han inte ska avslöja sitt namn. Det kan vara anledning för ett allvarligt samtal med den ansvarige förtelefonsjälavården. Men nu hade bara förnamnet avslöjats.

De kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan är i majoritet. De har en ohotad ställning. Ämbetsfrågan diskuteras inte längre. Få känner ens till att det fanns teologiska argument för motståndet. Få vet hur reformen infördes. Få vet hur motståndarna behandlades. Att det då kan finnas någon som i hemlighet hyser tvivel kan upplevas som chockerande. Men det är knappast ett brott. Än så länge har vi tankefrihet även i Svenska kyrkan.

Hur kommer detta domkapitelsbeslut att påverka kyrkans själavårdare framöver? Vi vet att vi aldrig kan helt värja oss för inspelningar eller filmande med dold kamera. Men ska dessa ljudfiler och filmer kunna användas emot oss? De kan rent av vara manipulerade i ont syfte.

Biskoparnas ansvar i detta är stort. De har tillåtit denna hantering utan att skydda sekretessen. Tystnadsplikten är ett av kyrkans viktigaste redskap i själavården. Vi marknadsför vår själavård med att inga journaler förs, inget rapporteras någonstans. Prästernas tystnadsplikt är total utan undantag.

Diakonerna har några undantag. Att inspelningar används i tillsynsärenden undergräver vår trovärdighet. Den konfident som spelar in och lämnar över materialet är kanske inte medveten om risken att det blir offentlig handling. Därför är det anmärkningsvärt att ett domkapitel vill befatta sig med ljudfiler av detta slag.

Det kan ha funnits andra skäl, än de som offentliggjorts, till att starta ett tillsynsärende men då kunde man ha gått andra vägar. Konfidentens berättelse kunde varit utgångspunkten. Det behöver finnas utrymme för att klaga på den själavård som bedrivs. Prästers och diakoners metoder måste tåla granskning. Men detta är inte rätt sätt.

Dessa återkommande historier om tillsynsärenden på vaga grunder, med undermåliga utredningar och tveksamma utslag är till skada för hela kyrkan. Det blir till tragedier och lidande för enskilda. Men det är också en fråga om arbetsmiljö för präster och diakoner. Och Svenska kyrkans rykte.

Det är dags för en genomlysning och utredning om hur tillsynsärenden ska bedrivas vid domkapitlen.

Ingegerd Alberius, diakon och journalist