Eftertanke krävs när nattvard firas i ekumenisk kontext

Firandet av ekumeniska bön- och lovsångsmässor i Svenska ­kyrkan, däribland den så kallade Ökenmässan, väcker många frågor. Den ekumeniska samverkan som sker inom exempelvis den andliga vården i ­kriminalvården, sjukhuskyrkan och Universitets­kyrkan är en omistlig del av Svenska kyrkans dagliga arbete att räcka människor ord och sakrament. Men detta ställer också höga krav på såväl visad gäst­frihet som teologisk och ekumenisk integritet. Just därför måste spelreglerna för samvaron ständigt vara föremål för diskussion och analys.

Nattvardsfirandet i Svenska kyrkan växer fram i ett dynamiskt samspel mellan teologi, liturgi och musik från hela den världsvida kyrkan. Det präglas av en rad olika bibliska och ekumeniska motiv som får konsekvenser för människosyn, kyrkosyn och ämbetssyn. Gestaltningen av tro, bekännelse och lära pågår därför oavbrutet och förändras över tid. Detta teologiska översättningsarbete är en källa till kreativitet och glädje men också något som måste gå hand i hand med ett kritiskt förhållningssätt avseende gudstjänstens teologi och praktik.

I kölvattnet av lanseringen av biskopsbrevet om nattvarden våren 2020 följde under ett par månader en intensiv debatt om det som i brevet uppfattades som särskilt problematiskt (däribland frågor om koncelebration, reservata respektive de överblivna gåvorna) samt sådant som kritikerna menade borde ha kommenterats men som i stället lyste med sin frånvaro. Till det senare hörde exempelvis frågan om digitaliseringens konsekvenser för nattvardsfirandet i en tid av omfattande pandemirestriktioner där Svenska kyrkan tydligt sa nej till firandet av digitala nattvardsgudstjänster.

När nu kyrkohandboken från 2018 för första gången på riktigt ska giftas samman med biskopsbrevet från 2020 i en postpandemisk församlingsmylla leder det till en förnyad diskussion om vad det betyder att som kyrkosamfund bejaka såväl liturgisk mångfald som ekumenisk samverkan. Ett centralt tema i biskopsbrevet handlar om på vilka sätt flerfaldiga motiv och uttryck kan rymmas inom ramen för det som utgör Svenska kyrkans ordning samt hur en ömsesidig respekt kan värnas och vidareutvecklas kyrkorna emellan.

När de många orden ska omsättas i handling blir det snabbt grus i maskineriet. Det gäller framför allt när nattvard firas i en ekumenisk kontext. Exotisering och pragmatism tycks trumfa det mesta, såväl teologi som handbok. Det gäller enskilda nattvardsgudstjänster men också hur våra olika kyrkorelationer liturgiskt gestaltas. Här behöver Svenska kyrkan göra sin hemläxa, läsa på och reflektera över vad redan fattade beslut innebär i praktiken. Det är djupt problematiskt att okritiskt inbjuda till ’ekumeniskt nattvardsfirande’ utan att kunna redogöra för i ­vilken kyrkas ordning gudstjänsten firas, på vems uppdrag celebranten leder gudstjänsten eller vari församlingens intentioner med sitt ekumeniska arbete består.

Kyrkohandboken ger rum och rymd åt att integrera en stor mängd uttryck på helt nya sätt, något som innebär frihet under ansvar. Till det senare hör bland annat att det är prästen i Svenska kyrkan som ska leda nattvardsfirandet, att nattvardsbönerna enkom ska hämtas ur kyrkohandboken samt att övriga delar av det som sägs och görs i gudstjänsten inte ska motsäga vare sig kyrkoordningens, kyrkohand­bokens eller biskopsbrevets bakomliggande intentioner. Att före­trädare för andra kyrkor låter sig inspireras eller till och med använder sig av både kyrkohandboken och psalmboken är en ­naturlig konsekvens av en ekumenisk vänskap även om det per automatik inte gör dem behöriga att leda nattvardsgudstjänsten i Svenska kyrkan. I grunden handlar detta om tydlighet gentemot församlingen och om att prästen alltid står under domkapitlets och biskopens tillsyn.

Svenska kyrkan försvarar ett öppet nattvardsbord men har inte nattvardsgemenskap med alla kyrkor världen runt. Det får konsekvenser för hur tack­sägelsens måltid kan och ska firas. Varken blandordningar eller en nedtoning av det ’egna’ är en fruktbar väg framåt för den kyrka som med stolthet vill dela sin tradition med andra och samtidigt få upptäcka andra kyrkotraditioners många skatter.

Samtal om detta måste föras i prästkollegier, kyrkoråd/församlingsråd och arbetslag. Inte för att bygga murar mot andra kyrkor utan för att tvärtom bygga gemensam kunskap och långsiktigt hållbara ekumeniska relationer som förmår överleva den första entusiasmen.

Johannes Zeiler
domkyrkolektor i Linköping