Inte ett beslut för enskilda församlingar

Prästen Gunnar Lind ger i sin artikel om den så kallade ökenmässan en värdefull historisk exposé om bakgrunden till dess väg in i Svenska kyrkan. Han pekar på logiken bakom all form av liturgisk förnyelse, nämligen hur böner, sånger, musik, texter och praktiker från hela den världsvida kyrkan med tiden blir en del av ett ordinarie gudstjänstliv i ett givet kyrkosamfund.

Faktum är att gudstjänsten i Svenska kyrkan, i hela sin mångfald, utgör ett tydligt ekumeniskt tecken där mycket av grundstommen och de bakomliggande motiven är gemensamma för stora delar av kristenheten. Därtill visar Lind på nödvändigheten av en gedigen förankringsprocess för varje kyrka som låter sig inspireras av andra kyrkors sätt att fira gudstjänst.

Min artikel argumenterar inte på någon enda punkt emot en sådan förnyelseprocess. Däremot är det viktigt att reflektera över den teologiska och pastorala bevekelsegrunden för ett visst gudstjänstfirande ­eller införandet av nya liturgiska bruk. Likaså blir det viktigt att göra redan ingångna ekumeniska överenskommelser rättvisa när teori ska omsättas i handling.

Under alla förhållanden kan det inte vara upp till den enskilda församlingen att fatta beslut i sådana frågor, än mindre enskilda präster. Med en ny kyrkohandbok samt ett färskt biskopsbrev om nattvarden i Svenska kyrkan blir det extra viktigt att göra en gedigen och väl underbyggd beredning i domkapitlet i varje enskilt fall. Det återstår att se i vad mån de gudstjänster som var möjliga att fira enligt den tidigare kyrkohandboken (KHB 1986) kan firas även framgent med den nu gällande kyrkohandboken i Svenska kyrkan.

Det ska därför bli mycket spännande att se hur domkapitlet i Linköpings stift väljer att agera avseende den ansökan som nu inkommit från Vadstena pastorat avseende ökenmässan, ett beslut som rimligen får konsekvenser för hur församlingar även i andra stift tänker sig hantera den uppkomna ­situationen.

Johannes Zeiler
Domkyrkolektor, Linköping