Svenska kyrkan behöver en ekumenisk nystart

Patrik Hagman gästledarskribent

Ekumenik handlar inte om likriktning utan om att förenas i mångfald. Foto: Getty och Mikael M Johansson

Som kyrkor är vi kallade att söka det som är sant, inte det som är eget. Här är stegen som skulle öppna möjligheten för nya initiativ för ekumenik, skriver Patrik Hagman i en gästledare. 

Det ekumeniska arbetet har under det ­senaste seklet lyckats reda ut gamla missförstånd, skapa institutioner och etablera samarbeten mellan kyrkor. Framför allt står kristna från olika traditioner i dag varandra mycket närmare – vi kallar inte varandra anti-krist, heretiker eller fiender. Det är ganska fantastiskt.

Svenska kyrkan har varit i framkant i det ekumeniska arbetet genom aktivt ­arbete i dialoger och kyrkornas världsråd, och inte minst genom att ta intryck och lära sig av andra kyrkotraditioner. Det syns i våra kyrkorum och våra gudstjänster och genom att Svenska kyrkan inrymmer stor variation i uttryck och betoningar.

Samtidigt börjar det vara ett tag sedan några stora genombrott skett, både internationellt och i Sverige. Är det så att vi blivit väl nöjda med dessa första frukter av det ekumeniska arbetet, trots att ”goda grannar” är ganska långt från Jesus bön om att vi alla ska vara ett?

Exakt vad kristen enhet ska betyda är förstås inte självklart. På sjuttiotalet räknade man rätt allmänt med att kyrkor skulle gå ihop, att målet var en enda kyrka i en gemensam organisation. Det kanske inte är eftersträvansvärt, kyrkornas stora organisationer är svåra att hantera redan som det är. Ekumenik handlar inte heller om likriktning utan om att förenas i mångfald. En ganska accepterad tanke om enhet är att kunna fira nattvard tillsammans och erkänna varandras ämbeten. Det är sedan 1996 förverkligat mellan de lutherska och anglikanska kyrkorna inom Borgågemenskapen.

Men i dag ser vi en tilltagande nykonfessionalitet som ofta uttrycks i ett värnande om den egna konfessionella identiteten, och inte sällan det egna varumärket. Det är inte ovanligt att höra någon motivera varför man inte ska göra på ett visst sätt med att ”det är katolskt” eller ”det är frikyrkligt”. Men som kyrkor är vi kallade att söka det som är sant, inte det som är eget. Ett kyrkligt identitetsbygge som handlar om att definiera sig i kontrast till andra kristna är inte förenligt med ekumenik och kanske inte ens med kristen tro. 

Ekumenik är inte religionsdialog. Att acceptera att kristna faktiskt inte är ett och att vara nöjd med det är inte ekumenik, det är antiekumenik.

Svenska kyrkan behöver en ekumenisk nystart. Det kunde involvera:

Ett slags vitboksarbete kring Svenska kyrkans synder mot den kristna enheten, mera specifikt hur man i förkunnelse och trosdokument (med början i bekännelseskrifternas fördömanden) talat illa och falskt om andra kristna kyrkor och traditioner. Det handlar både om konflikten med katolska kyrkan från 1500-talet och framåt, och de konflikter som uppkom när frikyrkorna växte fram under 1800- och 1900-talen.

Att snarast väcka liv i samtalen med Equmeniakyrkan för att nå fram till djupare formell och kanske organisatorisk enhet. Hos många Equmeniapastorer med bakgrund i Missonskyrkan och Metodist­kyrkan finns ett öppet sår i förhållande till Svenska kyrkan. Efter bildandet av Equmeniakyrkan – vad som måste anses vara det största ekumeniska genombrottet på svensk mark – gick man miste om de rättigheter i förhållande till Svenska kyrkan som man uppnått med ekumeniskt arbete. Detta borde snarast åtgärdas, men man kunde sätta målet högre, med fördjupat samarbete mellan lokala församlingar och fler samarbetskyrkor.

Att uppmuntra gräsrotsekumenik ­­genom att på platser där ekumeniken är stark skapa ”teckenplatser” där man kunde ges friare tyglar för att föregripa den kommande enheten, i likhet med hur ­Katolska kyrkan gett tillstånd till att verka i enhetens anda i exempelvis Taizé och Bose. Det kunde handla om friare hållning i förhållande till kyrkohandbok och gudstjänster med inslag och medverkan från olika kyrkotraditioner.

Att undervisa och informera om de resultat som det ekumeniska arbetet redan har nått. Det är vanligt att människor tror att de teologiska skillnaderna mellan de lutherska kyrkorna och den katolska kyrkan är större än de verkligen är. I dag är de lutherska kyrkorna och katolska kyrkan i praktiken överens om hur rättfärdiggörelsen ska förstås, och det finns inga avgörande skillnader i synen på nattvarden. Ändå lever gamla före­ställningar, som bygger på polemik från 1500-talet och framåt, kvar.

Det här är alla steg som skulle öppna möjligheten för nya initiativ för ekumenik. Framför allt skulle de bidra med ny energi och entusiasm för strävan efter enhet – för att världen ska tro. 

Patrik Hagman
författare och teolog

Taggar:

Ekumenik

Prenumerera på Nyhetsbrev

6 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Präst
Den tidigare överenskommelsen med Missionskyrkan var ett misstag och verklig enhet i fråga om synen på kyrka, ämbete och sakrament saknades. Att Missionskyrkan nu gått ihop med baptisterna och bildat Equmeniakyrkan bekräftar bara att Svenska kyrkan gjorde ett misstag. EFK är däremot ett bra exempel på ekumenik ty där är man överens om kyrkosyn, dopuppfattning mm
Joen Gren
Det är kanske ett banalt men ändå viktigt påpekande att Svenska kyrkans trosbekännelse talar om ”en helig, allmännelig (= katolsk) och apostolosk kyrka”. Det vore förträffligt om Gunnar rosendals tänkande om kyrkans katolska arv togs på allvar inom Svenska kyrkan.
Ekumenik eller sammangående?
"Att snarast väcka liv i samtalen med Equmeniakyrkan för att nå fram till djupare formell och kanske organisatorisk enhet. [---] friare tyglar för att föregripa den kommande enheten [...] friare hållning i förhållande till kyrkohandbok och gudstjänster med inslag och medverkan från olika kyrkotraditioner. " Menar du att Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan ska gå ihop och bli ett samfund? Då är det ju inte längre ekumenik, utan ett sammangående eller uppgående. Frågan är vem som då ska ha tolkningsföreträde? Vilka traditioner, liturgier och trostolkningar ska få utrymme, och vilka blir undanträngda? Tro handlar inte bara om vem Jesus var och är och vem Gud är, utan är ju också en personlig relation mellan Gud och människan, där de olika kyrkorna är platser där människor känner sig hemma och kan möta Gud på sitt eget sätt. Ett sätt där man känner igen sig och har sina egna rötter, eller där man är nyfiken och vill plantera sina rötter. Enheten i Kristus måste väl ändå få vara en mångfald där vi kan få ta del av varandras perspektiv och lära av varandra, men utan att behöva ge upp sin identitet?
Ekumenik eller sammangående?
Du skriver ju också: "Exakt vad kristen enhet ska betyda är förstås inte självklart. På sjuttiotalet räknade man rätt allmänt med att kyrkor skulle gå ihop, att målet var en enda kyrka i en gemensam organisation. Det kanske inte är eftersträvansvärt, kyrkornas stora organisationer är svåra att hantera redan som det är. Ekumenik handlar inte heller om likriktning utan om att förenas i mångfald." Så man blir nyfiken på vad du konkret menar när du skriver att Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan ska "nå fram till djupare formell och kanske organisatorisk enhet." (Man blir också nyfiken på vilka kyrkor som förväntades gå ihop på 1970-talet, och vilka som förespråkade det. Fanns det en samsyn eller ville man olika? Och hur blev det? Det är en intressant bit av historien, för att förstå nuet.)
Stefan Gustavsson
”det finns inga avgörande skillnader i synen på nattvarden” (mellan R-K kyrkan och Sv kyrkan) är väl inte helt sant?
Anna
Problemet med den här typen av enhetssträvanden är att en del då tar på sig att sätta agendan för vad som är eftersträvansvärt. En del av oss trivs med den ständigt reformerande kyrkan, andra är mer konservativa. Det är svårförenligt. Enhetssträvanden tenderar att gå åt det konservativa hållet.