Svenska kyrkan behöver en ekumenisk nystart

Det ekumeniska arbetet har under det ­senaste seklet lyckats reda ut gamla missförstånd, skapa institutioner och etablera samarbeten mellan kyrkor. Framför allt står kristna från olika traditioner i dag varandra mycket närmare – vi kallar inte varandra anti-krist, heretiker eller fiender. Det är ganska fantastiskt.

Svenska kyrkan har varit i framkant i det ekumeniska arbetet genom aktivt ­arbete i dialoger och kyrkornas världsråd, och inte minst genom att ta intryck och lära sig av andra kyrkotraditioner. Det syns i våra kyrkorum och våra gudstjänster och genom att Svenska kyrkan inrymmer stor variation i uttryck och betoningar.

Samtidigt börjar det vara ett tag sedan några stora genombrott skett, både internationellt och i Sverige. Är det så att vi blivit väl nöjda med dessa första frukter av det ekumeniska arbetet, trots att ”goda grannar” är ganska långt från Jesus bön om att vi alla ska vara ett?

Exakt vad kristen enhet ska betyda är förstås inte självklart. På sjuttiotalet räknade man rätt allmänt med att kyrkor skulle gå ihop, att målet var en enda kyrka i en gemensam organisation. Det kanske inte är eftersträvansvärt, kyrkornas stora organisationer är svåra att hantera redan som det är. Ekumenik handlar inte heller om likriktning utan om att förenas i mångfald. En ganska accepterad tanke om enhet är att kunna fira nattvard tillsammans och erkänna varandras ämbeten. Det är sedan 1996 förverkligat mellan de lutherska och anglikanska kyrkorna inom Borgågemenskapen.

Men i dag ser vi en tilltagande nykonfessionalitet som ofta uttrycks i ett värnande om den egna konfessionella identiteten, och inte sällan det egna varumärket. Det är inte ovanligt att höra någon motivera varför man inte ska göra på ett visst sätt med att ”det är katolskt” eller ”det är frikyrkligt”. Men som kyrkor är vi kallade att söka det som är sant, inte det som är eget. Ett kyrkligt identitetsbygge som handlar om att definiera sig i kontrast till andra kristna är inte förenligt med ekumenik och kanske inte ens med kristen tro. 

Ekumenik är inte religionsdialog. Att acceptera att kristna faktiskt inte är ett och att vara nöjd med det är inte ekumenik, det är antiekumenik.

Svenska kyrkan behöver en ekumenisk nystart. Det kunde involvera:

● Ett slags vitboksarbete kring Svenska kyrkans synder mot den kristna enheten, mera specifikt hur man i förkunnelse och trosdokument (med början i bekännelseskrifternas fördömanden) talat illa och falskt om andra kristna kyrkor och traditioner. Det handlar både om konflikten med katolska kyrkan från 1500-talet och framåt, och de konflikter som uppkom när frikyrkorna växte fram under 1800- och 1900-talen.

● Att snarast väcka liv i samtalen med Equmeniakyrkan för att nå fram till djupare formell och kanske organisatorisk enhet. Hos många Equmeniapastorer med bakgrund i Missonskyrkan och Metodist­kyrkan finns ett öppet sår i förhållande till Svenska kyrkan. Efter bildandet av Equmeniakyrkan – vad som måste anses vara det största ekumeniska genombrottet på svensk mark – gick man miste om de rättigheter i förhållande till Svenska kyrkan som man uppnått med ekumeniskt arbete. Detta borde snarast åtgärdas, men man kunde sätta målet högre, med fördjupat samarbete mellan lokala församlingar och fler samarbetskyrkor.

● Att uppmuntra gräsrotsekumenik ­­genom att på platser där ekumeniken är stark skapa ”teckenplatser” där man kunde ges friare tyglar för att föregripa den kommande enheten, i likhet med hur ­Katolska kyrkan gett tillstånd till att verka i enhetens anda i exempelvis Taizé och Bose. Det kunde handla om friare hållning i förhållande till kyrkohandbok och gudstjänster med inslag och medverkan från olika kyrkotraditioner.

● Att undervisa och informera om de resultat som det ekumeniska arbetet redan har nått. Det är vanligt att människor tror att de teologiska skillnaderna mellan de lutherska kyrkorna och den katolska kyrkan är större än de verkligen är. I dag är de lutherska kyrkorna och katolska kyrkan i praktiken överens om hur rättfärdiggörelsen ska förstås, och det finns inga avgörande skillnader i synen på nattvarden. Ändå lever gamla före­ställningar, som bygger på polemik från 1500-talet och framåt, kvar.

Det här är alla steg som skulle öppna möjligheten för nya initiativ för ekumenik. Framför allt skulle de bidra med ny energi och entusiasm för strävan efter enhet – för att världen ska tro. 

Patrik Hagman
författare och teolog