Avsevärda problem i ekumeniken med Equmeniakyrkan

I Kyrkans Tidning nummer 50/2023 skriver teologen Patrik Hagman en tankeväckande och väl formulerad artikel om ekumeniken. Artikeln är en bra utgångspunkt för vidare samtal. Under den senaste tiden har kyrkorna alltmer utvecklats mot att erkänna varandra och verka tillsammans utan krav på samgående. Detta är en mycket värdefull utveckling som måste ges mera plats. ”Som kyrkor är vi kallade att söka det som är sant, inte det som är eget” skriver Hagman. Detta kräver ärlighet och gemensam grund, Nya testamentet.

Hagman nämner speciellt ekumeniken mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. Här finns avsevärda problem att samtala om. De avslöjar sig först i fråga om sakramenten. Vad kyrkan tror visar sig inte främst i bekännelseskrifterna utan i kyrkan praktiska liv. Detta gäller särskilt Equmeniakyrkan som saknar godtagna bekännelser. Kyrkohandböckerna visar vad kyrkan egentligen  tror.

I Equmeniakyrkans handbok placeras barnvälsignelsen mellan nattvard och dop, alltså före dop. Den förefaller ges status av sakrament.  När det sedan gäller ”kyrkans första sakrament”, dopet, inleds akten för barndop med orden: ”Barnen hör Gud till, därför har ni kommit för att låta döpa NN in i Kristus.” Dopet markerar alltså ingen övergång från det onda makt till Guds rike. I konsekvens med formuleringen finns ingen syndabekännelse som gäller den som ska döpas,  endast allmänna böner om att Gud skall ”bevara oss” från det onda.  Först i ett tredje alternativ ges kyrkans normala tro plats, observera dock utanför föreskriven ordning: ”En egen formulerad bön om Guds Andes närvaro, förlåtelse försoning och nåd.” (Min underlinjering.)  Equmeniakyrkans dopordning avslöjar att Equmeniakyrkan avvisar läran om arvsynden. Dopformen är tydligen övertagen från Missionskyrkans tidigare handbok.

Men dopets innebörd är just ”syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop” (Mark 1:4; Apg2:38; Rom 6:2-8) Alla kristna kyrkor, så långt jag känner dem, markerar med dopet en övergång från djävulens makt, i dag säger vi kanske ondskan herravälde, till nytt liv i Kristus Jesus. Equmeniakyrkan lämnar alltså den dopteologi som hela den kristna kyrkan hittills byggt på. Det är förvånande att pastorer och teologer i Equmeniakyrkan, främst baptister, har kunna godkänna denna dopordning.

Den dopordning som Equmeniakyrkan har i sin Kyrkohandbok får stora konsekvenser för övrig teologi.  Vilket ljus kastas över nattvard och ecclesiologi?

Baptister har under rätt många år nu accepterat den katolska liksom den lutherska dopläran  då den följs av en konfirmation där konfirmanden tar på sig dopets betydelse. Men vad konfirmerar man i Equmeniakyrkans ordning där dopet inte innebär syndernas förlåtelse och nytt liv?.

Frågan om ekumenikens utveckling är, som Hagman påpekar, avgörande för kyrkan trovärdighet i vår tid. Vi måste möta varandra i kärleksfulla och ärliga samtal.

Olle Christoffersson
TD