En process för att nå försoning behöver ledas av någon

Ulrica Fritzson skriver i sitt debattsvar att förlåtelsen inte ska vara en del av en försoningsprocess. Detta målas upp som en replik på mitt inlägg, men jag menar att vi är helt eniga i detta eftersom min slutsats är att vi ska sluta fokusera på mellanmänsklig förlåtelse. Det är viktigt att förlåtelsen inte blir en del av eller en förutsättning för försoningsprocessen. Rätt hanterad ger dock försoningsprocessen möjlighet för förlåtelse. Jag tänker att det är det som det fjärde steget i Huuvas process i Liv i försoning handlar om. Bra att det blir tydligt för alla.

Att bikten skulle kunna ha en betydelse för den enskilde i det andra steget av processen är en helt rimlig tanke. Att gottgörelsen kan inrymmas i de aktiviteter som beskrivs i det tredje steget är också tydligt. Det blir då märkligt att Fritzson ger sken av att jag endast förespråkar bikten som verktyg. Det var i själva verket otillräckligheten i detta, utifrån Erik Helmersons text i DN, som fick mig att skriva min artikel för att peka på vikten av att klokt hantera försoningsprocesser inom Svenska kyrkan. För faktum kvarstår att våld i hela dess skala äger rum i våra församlingar.

Utifrån Diskrimineringslagen finns det ingen tvekan om att kyrkoherden har ansvaret för de aktiva åtgärderna. Kyrkoherden måsta dessutom ha kunskap om vilka beteenden och situationer som är att betrakta som diskriminering, inklusive trakasserier och sexuella trakasserier. Min debattartikel var ett förslag till en konstruktiv metod för det komplexa arbete som behöver göras i församlingar.

En församling är en gemenskap där både rättsliga, moraliska och personliga dimensioner existerar. Alla påverkas, som Fritzson, skriver av det våld som äger rum. Alla är också medskapare i organisationskulturen och kan antingen bidra till att våldet normaliseras, eller skapa trygga rum så att risken för våld minimeras. Jag menar att i församlingen är alla en del av den gemenskapen, men ur ett arbetsrättsligt perspektiv finns det ingen tvekan om vart ansvaret ligger. En process för att nå försoning behöver ledas av någon och det är bra att Fritzson förtydligar att kyrkoherden också är en del av sammanhanget, men det är samtidigt kyrkoherden som har ansvar för att en process sker. Det är därför farligt och utifrån svensk lagstiftning helt felaktigt att friskriva kyrkoherden från detta ansvar som Fritzson gör i sitt inlägg.
 
Våra narrativa rum förändrades en del vid #vardeljus och #metoo, men sexuella trakasserier sker fortfarande. Därför behöver vi vara många som tänker framåt hur stöd till kyrkoherdar och församlingar kan se ut. Den kompetens om försoningsprocesser som finns, där Fritzsons plats är given, behöver användas. Framförallt krävs det konstruktiva samtal för att komma framåt och jag ser fram emot den utvecklingen.

Frida Ohlsson Sandahl
sociolog, författare och prästkandidat