Gör inte förlåtelse till villkor för försoning

Frida Ohlsson Sandahl lyfter i KT 25 november, fram ett ämne som aldrig slutar vara aktuellt – försoningens möjligheter vid kränkningar. Hennes tveksamhet är med rätta att inte tvinga offer att förlåta sina förövare, något hon uppfattar ske i många församlingar då det skett sexuella övergrepp. Som förslag hänvisar hon istället till den försoningsprocess som är aktuell mellan Svenska kyrkan och det samiska folket, vilket jag menar varken är självklart eller tillrådligt i dylika situationer.

En försoningsprocess är alltid kontextuell och kommunicerar med några av de svåraste storheterna i våra liv och i våra mänskliga gemenskaper; skuld, skam, våld, kränkningar, övergrepp. Därför är det också viktigt att man vet vad man gör när man ger sig in i ett försoningsarbete.

Det är inte alltid görligt att använda samma slags försoningsprocesser på olika typer av kränkningar eller konflikter. Det är stor skillnad på att låta företrädare för ett officiellt sammanhang (Svenska kyrkan) möta, ställa sig till svars inför och vara beredd att bli konfronterad av representanter för ett folk (det samiska folket) och att leda en försoningsprocess på individnivå mellan förövare och brottsoffer där det skett sexuella övergrepp. Det finns skillnader både i relationsstruktur och i relation till kränkningarnas art som gör att alla försoningsprocesser inte är applicerbara i vilka sammanhang som helst.

Det som också är viktigt att understryka är att alla på den arbetsplats där övergrepp sker är drabbade av det som skett. Därför ska inte någon av dem driva försoningsarbetet, så som Ohlsson Sandahl föreslår. Det kan få kontraproduktiva konsekvenser. Alla i den församling där övergrepp skett behöver får vara del av försoningsprocessen, inte ansvara för den – oavsett position.

Sexuella övergrepp är i hög grad behäftade med skam, vilket ofta leder till förnekelse hos den som utfört övergreppen. Det kan komma att göra stor skada i ett möte med den som utsatts för kränkningarna om förövaren inte arbetat med att ta ansvar för sin gärning genom att erkänna förbrytelsen och förstå vidden av sina skador. Bikten som i sammanhanget föreslås av Ohlsson Sandahl leder till förlåtelse (och i bästa fall till botgöring). I det försoningsarbete jag verkat under lång tid bör inte erkännandet ske i tystnadspliktens rum, utan i det relationella, narrativa rummet som har gottgörelsen, boten till följd. I tystnadspliktens rum kan du aldrig bli konfronterad av dem du skadat. Och det är just detta som utgör gottgörelsens väg. De drabbade och skadade behöver bekräftelse och upprättelse och förövaren behöver konfrontationen för att återerövra den humanitet som vederbörande dehumaniserat hos sig själv och de skadade. Denna konfrontation, detta erkännandet av min synd inför den jag skadat är vad den judiske filosofen Martin Buber beskriver som gottgörelsens väg, den väg som kan möjliggöra för oss att acceptera varandra i våra gemenskaper igen. Utan sanning, ingen upprättelse och ingen gemenskap.

Även om Ohlsson Sandahl varnar för att skynda till förlåtelsen, föreslår hon en försoningsprocess som har förlåtelsen som ett led i arbetet. Detta appellerar naturligtvis till oss i Svenska kyrkan. Förlåtelse är viktig för oss. Men jag hävdar och vill med emfas understryka att förlåtelse inte ska vara ett villkor för eller en följd av försoning. I synnerhet inte i sammanhang kring svåra kränkningar på individuella plan.

Försoning är en mäktig process. Den är som en slags mirakel som kan åstadkomma sådant i människors liv som de inte trodde var möjligt – ett liv värt att leva, trots och i kölvattnet av svåra förluster, kränkningar, övergrepp och trauman. I hög grad hör detta samman med den sköra, ömtåliga, kraftfulla, asymmetriska och alldeles nödvändiga konfrontationsprocessen som hör till en försoningsprocess, men som inte hör hemma i en förlåtelseprocess.

Förlåtelsen konfronterar inte. Förlåtelsen kräver ingenting, den ger, den är en gåva av befrielse som öppnar för liv i de mest stängda utrymmen av våra gemenskaper. Förlåtelsen äger den och bara den som utsatts för en skada, en kränkning. Kanske vill hon eller han aldrig förlåta. Det beslutet är den personens och bara den personens. Försoningen är i denna bemärkelse inte beroende av förlåtelsen. Gör man förlåtelse till villkor eller följd av försoningen, kan man riskera att kräva något av den som kränkts som man inte har rätt att kräva och som kan komma att skada vederbörande.

Låt oss därför ha mod att inte blanda samman förlåtelsens och försoningens processer. Låt oss ha mod att våga arbeta med försoning utan krav på förlåtelse. Och låt oss framförallt ha mod att välja försoningsmetod utifrån det specifika sammanhangets relationsstruktur och dess art av kränkningar. Det finns många goda försoningsprocesser, precis som det finns många relationsstrukturer och kränkningar av olika slag. Det kräver våra mogna överväganden.

Ulrica Fritzson,
Stiftsteolog i Skara stift, teol doktor och grundare till Försoningsgruppen

HÄR svarar Frida Ohlsson Sandahl