Ett riksdagsparti bör vara religiöst neutralt

Här uppstår en trovärdighetskonflikt för de riksdagspartier som ställer upp i kyrkovalet. I riksdagen bör de partier som inte uttryckligen förklarat sig ha en religiös grundsyn vara obundna av alla religioner. Samtidigt måste motsatsen gälla för de nomineringsgrupper som ställer upp i kyrkovalet till Svenska kyrkans styrande organ i allt från lokala kyrkoråd till kyrkomöte och kyrkostyrelse. De som väljs in, såväl enskilda ledamöter som hela nomineringsgrupper är bundna till den kristna tron och de grundläggande skrifter som räknas upp i Svenska kyrkans portalparagraf. Alltså, till Bibeln, trosbekännelserna och Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Ingenstans i kyrkoordningen nämns något partiprogram eller någon annan ideologi än den kristna trosbekännelsen: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig ... Vi tror ock på Jesus Kristus, Guds enfödde Son ...”

En förutsättning för såväl enskilda ledamöter som hela nomineringsgrupper för att vara med i kyrkomötet är således att man inte bara är lojal med utan också bunden till kyrkoordningens inledning. Eller så är man totalt inkonsekvent för att i ett sammanhang vara religiöst obunden och ett sekulärt parti och i ett annat mena sig stå för kristen tro och Kristi kyrkas trosbekännelse.

Den motsägelse och bristande trovärdighet som detta medför uppmärksammas sällan. Därför är det en tidsfråga innan de, som tillhör andra religiösa sammanhang – som exempelvis är muslimer, judar, hinduer, romerska-katoliker, pingstvänner eller ateistiskt troende – inte längre kan rösta på ett parti som dominerar styrandet av endast ett av Sveriges många trossamfund. När ställer sig muslimerna eller katolikerna frågan om de kan rösta på socialdemokraterna? Eller på centern? Eller sverigedemokraterna? Partier som har en stark ställning i endast en enda av många kyrkor och religioner medan de i övriga inte utövar varken makt eller inflytande.

Sverige är i dag alltmer pluralistiskt i fråga om kultur och religion, etik och moral. För ett par decennier sedan var Svenska kyrkan av historiska skäl bunden till staten och en folkkyrka i majoritet. Samma kyrka förvandlas i dag i snabb takt till en minoritetskyrka. Att då som riksdagsparti endast finnas med i styrandet av en kyrka och representeras endast i en religion är i längden inte trovärdigt. Enhetskulturens tid är förbi, i det svenska samhället finns alla religioner, kyrkor och livsåskådningar representerade. Ett parti som har tagit plats i blott ett av dessa sammanhang kan inte uppfattas som objektivt och neutralt – varken i Svenska kyrkan, dit man tar med sig sin partipolitiska ideologi eller i staten där man rimligen bör färgas av den kyrka och religion i vars styrelse man sitter.

Eller så talar dessa partier och nomineringsgrupper med kluven tunga. I riksdagen säger man nej till kristen tro, i kyrkomötet säger man ja till kristen tro – eller, man kanske ändå inte gör det? I så fall är det hyckleri. Kanske sjunger man som avlutning på sina gruppmöten i kyrkomötet hellre Internationalen än Vår Gud är oss en väldig borg, denna Luthers gamla klassiska psalm?

Här har de tre partier – socialdemokraterna, centern och sverigedemokraterna - som uppenbarligen fortfarande ser Sverige som en enhetskultur inte förstått att de bör lämna Svenska kyrkan för sin egen opartiskhets och trovärdighets skull. Detta är ett allvarligt demokratiskt problem.

Problemet är förstås även det omvända. Partipolitikens grepp om Svenska kyrkan ifrågasätts av allt fler. Desto märkligare då att det inte ifrågasätts att partier engagerade i och bundna till en kyrkas tro och en religion inte ifrågasätts i riksdagen vars religiösa neutralitet det inte bör råda någon tvekan.

Här finns en uppenbar och absurd motsättning. Riksdagspartierna bör vara religiöst obundna. Det betyder att dessa, om det inte tydligt framgår av ett partis ideologi och program, inte bör solidarisera sig med och vara engagerade i en särskild religion eller kyrka. Om ett parti ska vara trovärdigt och religiöst obundet bör det också avstå från att finnas med som en nomineringsgrupp i exempelvis Svenska kyrkan.

Det är endast i diktaturer som politisk styrning av kyrkor och samfund fortfarande förekommer. Så var det i Sovjetunionen och Östtyskland, så är det i Kina, Iran och Afghanistan i dag. Och så är det i Sverige. Märkligt nog. I exempelvis Frankrike separerades kyrka och stat radikalt år 1905. I länder som Italien, Storbritannien eller i övriga Norden har inte de politiska partierna något mandat i någon kyrka.

En till staten och det statsbärande partiet bunden kyrka blir ofrånkomligen en spegling av statens ideologi, inte av kyrkans ecklesiologi, av hennes väsen och identitet.

Här har S, C och SD ett trovärdighetsproblem åt två håll. Man kan inte samtidigt säga att man vill vara med och styra Svenska kyrkan som man försöker förhålla sig religiöst neutral. Eller så önskar de partipolitiska grupperna avkristna Svenska kyrkan, desarmera hennes tro och bekännelse. För det är alltmer uppenbart att partierna – och då inte minst socialdemokraterna – inte vill främja Svenska kyrkans identitet, hennes trohet mot skrift och tradition, hennes mångfald av fromhetstraditioner och en ekumenisk samsyn. S vill tydligen inte ha en helig, allmännelig och apostolisk kyrka, trogen den heliga skrift och tidlösa trosbekännelse. Att kyrkan ska präglas av den socialdemokratiska ideologin ger Jesper Bengtsson i sin bok ”Reformismens väg” (2020) klart besked. Den skrevs för att visa hur S under det senaste seklet triumferat på område efter område, i fråga efter fråga och så drivit kyrkan framför sig. Så blev Svenska kyrkan ett instrument för en annan ideologi än hennes egen tro och bekännelse.

Samhället kan aldrig vara sekulärt, där lever olika religioner och livsåskådningar sida vid sida. Men likaväl som själva staten måste vara sekulär, måste Svenska kyrkan vara sakral, vara kristen. Hennes samhörighet är inte med en sekulär stat utan med den breda, ekumeniska och allmänneliga kyrkan överallt och i alla tider.

Därför är det enda tecken som måste synas utanför och i varje kyrka Kristi segertecken, korsets tecken – tecknet som påminner oss om att Gud vill dra alla människor till sig. För endast det tecknet inkluderar alla oavsett åsikt, personlighet, ras, kön, ideologi, partitillhörighet, nationalitet eller sexuell läggning. Tecknet som kallar oss alla inför Jesus Kristus som dött för oss, som kallar oss att möta Guds djupa nåd och eviga och villkorslösa kärlek.

Det är därför som vi i Frimodig Kyrka är så envisa med att hävda att det är fel med partipolitiska grupper i kyrkovalet, med partipolitiska grupper vars ideologier blir viktigare än kyrkans tro och bekännelse. För vad vi vill ha är en sekulär stat obunden av någon religion och en kyrka som är obunden av partipolitik – helt enkelt en kristen kyrka, en Kristi kyrka.

Berth Löndahl
ledamot för Frimodig kyrka i kyrkomötet och kyrkostyrelsen